Premiär 27 januari 2017
Musikal/ dramakomedi
Manus & Regi: Damien Chazelle
I rollerna: Ryan Gosling, Emma Stone, Rosemarie DeWitt, J.K. Simmons, John Legend m fl.
Barntillåten
2 timmar 8 minuter
AT AT AT AT
Det finns en underbar scen i Woody Allens Hannah och hennes systrar (1986) där en självmordsbenägen och desperat Allen vinglar in på en biograf för att rensa tankarna. Ingen aning vad som visas men han måste bara få sitta ner och försöka komma över panikångesten.
På vita duken visas en bröderna Marx-film, Duck Soup, och sakta men säkert börjar han dras in i filmen och börjar omvärdera sina negativa tankar. Bröderna Marx har så kul däruppe på duken att hans dystra syn på livet gör en tvärvändning, livsgnistan tänds och han bestämmer sig för att vara lycklig, ta vara på livet och strunta i om Gud finns eller inte.
La La Land är en bagatell, en simpel story om kärlek, drömmar och hopp i en stad som är en enda stor Drömfabrik. På ytan i varje fall. Alla vill bli något, få är utvalda.
Men precis som scenen i Hannah och hennes systrar så behövs en injektion som La La Land då och då för att påminna oss om att livet faktiskt är värt att leva.
Inte minst i dessa oroliga och mörka tider när världen blir mer och mer mörkbrun med fler och fler högerextrema styren, och med en galen amerikansk president som lök på laxen.
Och när även konsten, och särskilt filmen, speglar detta så är det inte bara nödvändigt utan faktiskt också modigt att göra en film som La La Land där inte bara Livet utan också Konsten hyllas i bjärta och gnistrande färger där vi följer Mia och Sebastians sång, dans och stepp genom filmhistorien.
Även om inte allt, förstås, är en dans på rosor för huvudpersonerna i filmen, Mia och Sebastian.
Mia, en ung kämpande skådis, jobbar på ett café på ett filmbolags område och går på auditions så ofta hon kan, stöter (bokstavligen) på den lika kämpande jazzpianisten Sebastian som hankar sig fram på olika barer med att motvilligt klinka fram muzak och hamna i bråk med ägarna.
Deras första möte blir inte direkt romantiskt men de möts förstås igen och då, i en av filmens många underbara sång-och dansnummer, mot ett nattligt, förföriskt Los Angeles som fond, klickar det.
La La Land är en musikal för alla som inte gillar musikaler. Och förstås för alla som gillar musikaler.
Den inledande scenen, som Jimmy Fallon omvandlade på ett roligt sätt i inledningen till Golden Globe, sätter verkligen tonen och åtminstone blev jag såld på studs.
Men de musikaliska scenerna är inte i majoritet här. De pratas och ageras som vanligt mer än det dansas och sjungs vilket ju kan vara skönt att veta om man är allergisk mot det.
La La Land väver ihop nutid och dåtid på ett smittande och extremt underhållande sätt. Många referenser till Hollywoods gulddagar och överhuvudtaget är det mycket blinkningar till filmer och Drömfabriken i stort.
Men till syvende och sist är det tre faktorer som gör att La La Land höjer sig rejält och inte stannar vid att bara vara en oerhört läcker och gnistrande (men platt) vitamininjektion i gammalt hederligt Cinemascope-format.
Att filmen är snygg som bara den kan vi stolt tacka svenske fotografen Linus Sandgren som idag också Oscarsnominerades för Bästa foto.
Regissören Damien Chazelle, född 1985, som slog igenom stort med debuten Whiplash (2014), som prisades bland annat på Oscarsgalan med Bästa manliga huvudroll till J.K. Simmons (som också är med i La La Land), seglar upp som en av de bästa nya amerikanska regissörerna och att gå från det lågmälda dramat Whiplash till denna slösande rika och glittrande sång- och dans-fantasi är beundransvärt. Inte minst på det smarta och geniala sätt som han genomför filmen.
Men, men, men...det är ett fullständigt lyckodrag att sätta Ryan Gosling och Emma Stone i huvudrollerna, de har nog aldrig varit bättre och speciellt Stone, som jag alltid varit förtjust i, briljerar och fullkomligt glöder av utstrålning och talang. Deras kemi är fantastisk, och även om deras sång och dans förstås inte kan jämföras med Astaire och Rogers, så är det ändå deras multitalanger (hur mycket plus kan man ha på sitt konto??? Talang, utseende, charm, osv...!!!), energier och utstrålning som smittar av sig så pass att man sitter med ett gigantiskt leende på läpparna hela filmen igenom.
La La Land är ingen film som kommer förändra världen eller skaka om publiken och sätta igång en massa tankar. Nej, det finns det tillräckligt många andra filmer som gör.
Men snudd på ett mästerverk är det (den dippar något i mitten och blir lite för "realistisk" ett tag och man sitter och saknar musikalnumren) och oavsett om du är under isen som Woody Allen när han går på bio i Hannah och hennes systrar eller bara vill bli underhållen i ett par timmar, så är La La Land ett måste.
Det är omöjligt att komma ut från den utan att bära ett fånigt leende på läpparna och att inte se dig själv och omgivningen och Livet med nya, bultande och varma färger. Och att allt inte är så tokigt ändå...
La La Land är en film man blir förälskad i. En film man blir på gott humör av och sådana filmer växer inte på träd direkt. Det femte AT:et är nära...
GS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar