Och det är lätt och förstå varför.
Det är liksom Cianfrances film(er), en otrolig melodram, och en film som du bär med dig hela livet.
Jag såg Breaking the Waves på bio, när den kom i slutet av 90-talet. Det var en stor bioafton i mitt filmhjärta. Man var betydligt yngre då, och hade mindre preferenser och referenser än nu, men det spelade ingen roll. Det var en rejält omskakande historia som väckte flera frågor och tvingade dig till en diskussion, om inte minst kvinnans roll och öde i filmen.
Fredrik Sahlin minns i SVTs Filmklubben , hur flera uppfattade Von Triers film som kvinnofientlig, då den kom på 90-talet. Sahlin tyckte inte det då. Han undrar hur han skulle se på den saken, så här 20 år senare, då han ser om filmen....
Ser nu om filmen. Och det är tveklöst en lika , om inte än mer kraftfullare upplevelse nu än då. Enormt drabbande. Det hugger i hjärtat.
Liksom Fyren mellan haven, utspelar sig Breaking the Waves nära havet, och naturen. Det är 70-tal och på den skotska västkusten, i en liten by, förälskar sig flickan Bess McNeil (Emily Watson) sig i en oljeriggsarbetare vid namn Jan (Stellan Skarsgård).
Allt går väldigt fort.
I Kärleken och i passionens oberäkneliga hastighet....
Bess syster Dodo (Katrin Cartlidge, som avled, alldeles för tidigt, vid 41 års ålder) hinner knappt vända blicken från lilla systern Bess och det är dags för vigsel. Det skålas, dansas och festas som det inte vore någon morgon dag.
Den djupt religiösa Bess möter "rebellen", slarvern, Jan som har en alltmer kritisk syn på kyrkan. Sexualiteten blir som en ny värld för Bess som nyfiket utforskar den manliga kroppen och sexualiteten och kärlekens gränser. Det sexuella blir en frigörelse och ett uppror mot gränserna som vidhålls av kyrkan och omgivningen. Hon säger sig vara lycklig.... Och både Jan och vi andra kan se att det lyser i ögonen på bröllopsbruden....Frihet.... Utlevande känslor från ett förtryckande icke fysiskt fängelse....
Men allt är inte frid och fröjd.
Hennes syster Dodo litar inte på Jan. Hon har uppoffrat hela sitt liv - för och ta hand om Bess. Nu när Bess är gift, blir det svårare för Dodo och sköta om henne. Det blir upp till hennes nyblivne make Jan och ta det ansvaret. Jan bara ler, när han hör Dodo berätta för honom om Bess.
Det står inte rätt till i hennes huvud, försöker stora systern förklara för oljeriggsarbetaren. Han dricker lite världsvant ur ölburken, och håller kvar blicken, nyfiket , men på samma sätt, nonchalant. Hör han vad Dodo säger? Förstår han vad hon nyss försökt säga? Storasystern ordar till igen. Bess är svag, berättar hon. Hon kan göra vad som helst, som du ber henne och göra. Vad som helst. Oljeriggsarbetaren Jan skakar på huvudet, fnissar, och vill inte tro sina öron....
I kyrkan ber Bess regelbundet. Och hon hör sig själv tala som Gud , en dömande röst som vill ständigt straffa och trycka ner - flickan Bess. Hon har varit syndig. Hon spelar båda rollerna. Den som straffar och det plågade offret. Religionen visar sig här - som i Von Triers senare skapelser (kanske främst i Anti-Christ)- vara förenat med galenskap, smärta, lidande, makt, stränga regler, förbud, fördömanden och nära besläktat med psykisk ohälsa, psykoser, ren schizofreni och identitetsurholkning.....
Bess och Jans lycka blir kortvarig. Han blir svårt skadad efter en arbetsolycka. Han blir rörelseförhindrad och sängliggande. Han kräver ständig uppsyn och medicinering. Med tiden blir hans leende mindre förekommande. Och Bess försöker med systern ta hand om honom, så gott som det går.... På hans födelsedag, efter skratten har lagt sig, brister han ut i uppgivenhet. Han har ingen livslust kvar. Han vill dö. Det är kört för honom. Han vill att Bess skaffar sig en älskare. Bess vill inte... Det är ju Jan som hon älskar....
Jan byter tankebanor. Kanske har det med hans tunga medicinering och göra? Jan vill till en början "frigöra" Bess från "det döda äktenskapet" och kyrkans "fängelse". Han vet att det kommer bli svårt, rent omöjligt , för henne och lämna äktenskapet, på grund av kyrkans hårda dogmer. Men hon skulle kunna flytta ifrån byn. Det är inte och tänka på, menar stora systern. Bess skulle inte klara sig själv.
Hon är alldeles för omogen , för nyckfull, för labil, säger systern Dodo. Bess behöver maximal uppsyn, någon som har "koll" på henne. Annars kan det sluta med sammanbrott och längre sjukhusvistelse....det har hänt förut...
Man talar om hysteri och känsloutbrott. Bess bröt ihop , den dag då hennes svåger , Anthony avled.
Jan har sett spår av Bess "mani". Men förstår han allvaret? Hennes syster och mor vill att hon ska hålla nere känslorna. Var inte så känslosam, får hon höra.
Jans hälsa försämras , drastiskt. Hans tillstånd blir alltmer livshotande. Operationer väntar. Han frågar sig själv och Bess om man blir ond, när slutet nalkas? Gör närheten till Döden oss, ondskefulla?
Bess förstår nog inte vad han säger.
Han säger elaka saker till henne om hennes kropp och klädsel. När "stormen" lagt sig , möts de igen. Och han förklarar för henne att bara kärleken kan hålla om honom vid liv. Om hon älskar honom, då får hon visa det.... Och Bess är beredd och göra vad hon kan för och "rädda honom". Han uppmanar henne till och ha sex med främlingar. Han vill sedan att hon söker upp honom. Vid sjukhusbädden vill han höra henne berätta om sexupplevelserna....
Jag vet inte om du förstår den där känslan. Den där känslan då film slukar upp hela din vardag. Hela din världsbild. Hela dina andning och ditt Väsen.
Den där känslan då Film är Större och Heligare än någonting annat.
Den liksom pulserar inom dig.
Får ditt hjärta och slå lite snabbare. Lite hårdare.
Inget annat kan ge dig samma upplevelse, slå på samma ton i dig.
Samma reaktioner. Film förändrar dig och präglar hela dig. Tar dig till en annan planet, ett annat språk. Talar till dig på ett helt annat sätt än vad någonting annat förmår och göra.
Du blir golvad. Förhäxad. Kan inte gå längre.
Det blir omöjligt och ens försöka förklara den här upphöjelsen. Men som ni förstår, så handlar det om vad Breaking the Waves gör med dig och mig. Det är en film som förmår allt detta. Lars von triers film är så mäktig, så majestätisk , den sköljer och slår över oss - likt vågorna från havet.... Du förblir maktlös...
Bess, filmens centrala karaktär, gestaltas fenomenalt av Emily Watson och hon går till filmhistorien för en oförglömlig rollprestation. Det kan mycket väl vara 90-talets främsta roll-tolkning vi ser.
Sällan har jag sett en sådan komplex, nyanserad och exakt rollgestaltning som i Watsons. Emily Watson är verkligen Bess på fullaste allvar, och vi ser och hör det i blickarna, i grimaserna , och i hennes röstfrasering och tonfall....
Jag vet, det är allt för lätt för mig, och kritisera och avfärda Oscars-juryns beslut för drygt 20 år sedan. Men jag är nog inte ensam om och hävda att Watson skulle haft priset för Bästa skådespelerska. Vill inte förringa Frances McDormand (underbar aktris, för övrigt) och för hennes roll i Fargo (1996), men Watson var ändå Drottningen av all Skådespeleri. Punkt.
Är då Breaking the Waves en kvinnofientlig film? Nej, inte enligt mig. Det är snarare, en kritisk film mot kyrkans roll och hur den har behandlat kvinnorna. Det blir tydligt i filmen utifrån flera avseenden. Under begravningarna får inte kvinnor vara närvarande. Prästen i filmen ignorerar Bess, när hon ligger längs vid hans fötter. Livlös. Han ser sig omkring och går sin väg. Inte en tanke på och hjälpa henne.... I hans kyrka finns inga kyrkklockor. De är bortplockade. Bess vill höra dem ringa igen. Hon vill sätta upp klockorna i tornet - tillsammans med sin älskade Jan....
Det som Von Trier gör och på ett osedvanligt snyggt sätt, är ju och komplicera bilden av kärlek och sexualitet och sätta det nära Religionens roll och betydelse. Karaktären Jan i filmen säger också i filmen, "Kärlekens (Religionens???) drivkraft är mäktig".....
Bess kan inte skilja på Gud och Jan. För henne är Kärleken större , och Jan blir som en Gud för henne. Hans ord vill hon följa. Kvinnan offrar sig själv för det hon tror är det Goda. Kärleken. Och hon bestraffas av männen, utesluts av församlingen och ungarna kastar sten efter henne......
Filmen i sig är inte kvinnofientlig, tvärtom skulle jag säga. Ett exempel på det är ju scenen då Bess bryter sig in i Männens kyrka. Här visar hon prov på styrka och mod. När hon är som mest undergiven , tar hon sig in dit. Och hon kritiserar och protesterar. Hur kan man förälska sig i ord? Det är ju bara ord. Kärleken till en annan människa, det är det största. Det är ju det som räknas! ropar hon ut mot bänkraderna och mot pastorn , uppskjuten vid talarstolen....
Bess stora syster Dodo är ju en stark kvinnlig karaktär. Det är i en kvinnofientlig värld som Von Trier väljer och berättar om. Och där Kyrkan inte minst ger näring till den världen....
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar