Läser med stort nöje om Kirk Douglas (DN Filmfredag, 2016-12-09, s.12-13, Mårten Blomkvist). Det är högst lärorik läsning om "Hundraåringen som klev in i filmhistorien och aldrig försvann" (ypperlig tidningsrubrik!).

För egen del har jag en djupare relation till hans son Michael och hans filmer. Inser att jag har sett alldeles för lite alster med fadern Douglas.

Om jag ska vara frank, så kan det röra sig om cirka två titlar.

Stanley Kubricks Spartacus (1960) är nog den, jag tänker allra först på. Den fick fungera som läromedel i historia under högstadiet. Vår historielärare abonnerade den lokala biografen och i den största salongen såg ett 40-tal ungar, filmen.

Det var tidigt 90-tal, och hormonstinna och bortskämda tonåringar hade nog svårt och uppskatta filmens tidstypiska tempo, skådespeleri, allvar och kulisser. Det hördes nog en del godisprassel och gäspningar i salongen, skulle jag tror....
Men jag förstår ändå hur min lärare tänkte. Det gav ju en glimt, en storslagen fantasi över Romar-riket och dess romantik och brutala verklighet. Och för några av oss, blev det ju början till någonting mer.

I Mårten Blomkvist text läser jag om hur Spartacus var gjord av Kirk Douglas egna filmbolag, Bryna Productions. Han kallade in Kubrick efter att Anthony Mann hade försvunnit ur projektet. Och det kan ju faktiskt förklara varför filmen "sticker ut" i Kubricks filmografi som en ganska otypisk film för och vara honom.

 Tycker att DNs duktige filmkritiker mycket passande och träffande beskriver vad som händer Kirk Douglas från och med 60-talet. Hans jämnåriga publik fastnar hemma vid teven. Det är barn och ungdomar till "teve-föräldrarna" som går på bio och ser föräldrarnas idoler. Douglas och hans generations filmer blir på ett sätt ett sorts filmmuseum.

Han får med stigande ålder också svårare med roller. Det var han dock inte ensam om. Och kanske är det ingen slump att han spelade mot Burt Lancaster i Hårda grabbar (1986).

Hårda grabbar var en av de titlar som flitigt marknadsfördes under videons guldålder. Idag är den garanterat bortglömd. Minns som pojke och nykläckt filmentusiast, så tyckte jag då, att jag såg filmaffischen till Hårda grabbar figurera - överallt.
Och jag minns att jag tyckte att det var lite märkligt med "några farbröder"i en actionfilm. De kändes så gamla (det var visserligen Richard Dreyfuss i Spanarna, också, men det fanns väl grader, av ålderdom, även för en 10-åring). Och det var väl poängen (vilket jag inte fattade då). Och göra en modern actionkomedi av den tidens snitt med två åldrandes stjärnor i huvudrollerna.  Kanske gick äldre fans och såg filmen. Kanske hyrde de filmen på video eller såg den senare på den tidens kabelfilmkanaler.

Jag kände nog bara en tydlig åldersdistans till Kirk Douglas. Min morfar såg Hjältarna från Telemarken (1965), om och om igen. Jag drogs visserligen med i hans smått smittande entusiasm för filmen. Men fastnade ändå mer för sonen Michael Douglas filmer (Farlig förbindelse, Den vilda jakten på stenen m.m.).

Men det är en beundransvärt och ytterst imponerande berättelse om Kirk Douglas, som fyllde 100 år i början på december. Han har gjort över 90 roller!
Han har upplevt mycket och har varit med i flera led i filmhistorien, som Mårten Blomkvist, också betonar. Han är på så sätt unik.

Douglas har judisk börd och får det ganska kämpigt i början av livet. Utsätts för en rad antisemitism. Han gillar ljudet av applåder från diktuppläsningen i skolan. Det får honom och bestämma sig för och satsa på teater... 

H&Ms Vår-kollektion 2017

Under 50-talet blommar han ut till en av Hollywoods främsta filmstjärnor. Och han gör bland annat En världsomsegling under havet (1954 , som jag faktiskt tror har sett....) och han Oscar-nomineras för rollen om konstnären Van Gogh i Han som älskade livet (1956).

Han banar vägen för begåvningen Stanley Kubrick som får göra sin första film Ärans väg (1957) på Douglas egna filmbolag, Brynta productions.

Och när jag läser Kirk Douglas cv (på imdb.com, förstås!) finner jag Viddernas man (1962) och Sheriffen i Dodge City (1957). Filmerna har jag faktisk sett, men det är så länge sen , så det räknas nästan inte. Skulle gärna vilja se om dem, om jag kunde.

Min far brukade ofta nämna den ena filmens titel under min barndom. Så fort vi såg skymten av polis i vårt närområde kunde han utbrista: "Nu kommer Sheriffen i Dodge City!" eller "Sheriffen i Dodge City är också här!"......

Kirk Douglas  har förstås gjort mycket och väldigt olika filmroller. Han gjorde en och annan krigs och westernfilm, måste sägas. Och precis som sonen Michael har han ju (som Blomkvist påpekar) ett fördelaktigt utseende: han kan både gestalta hjälte och skurk figurer, utan problem. Douglas har jobbat med många , t ex Brian De Palma , Robert Mitchum, Sinatra, Kim Novak, Michael J Fox, Arnold Schwarznegger, Ann Marget, Harvey Keitel , Tom Noonan, Farah Fawcett m fl.

Blir faktiskt och sugen på och se följande filmer med honom: Dröj hos mig främling (1960), Uppgörelsen (1969 och Dödslistan (1963) av John Huston.

Tack DN och Mårten Blomkvist för berikande text om Kirk Douglas!
TA