Von Trier överraskar igen!

Beläste Seligman (Stellan Skarsgård) hittar en kvinna, Joe, (C Gainsbourg) utslagen på gatan nära hemmet. Hon är misshandlad och behöver sjukvård. Men hon vill inte ha någon läkare. Ingen polis. Bara En kopp te, tack. Seligman tar med henne hem och där får hon te och vård. Här kan Historien börjar berättas.

Joes livshistoria är indelad i flera kapitel. Det omfattar ett liv med sexuellt missbruk (självutnämnd nymfoman) och massor av dramatik. Det är fascinerande och en unik historia och i dansken Von triers händer, blir inget lättläst eller förutsägbart. Ända fram till mållinjen (utan att avslöja något) är Nymfomaniac en film med överraskningar och oväntade vändningar.

”Mitt enda fel var att jag önskade mer av solen än någon annan” säger Joe när hon berättar om de val hon gjort och fått leva med konsekvenserna.

Historien i sig lämnar knappast någon oberörd, frågor om religion, politisk korrekthet, rasism, livet, människan och framförallt sexualitet. Kan vi leva utan sexualitet? Vad är sexualitet? etc.,

Lars von trier överraskar mig ännu en gång. Han har gjort en av årets starkaste filmer, han kan som få andra verkligen berätta en historia med olika kulörer och i flera lager och filter. Får krypa till korset, avfärdade verkligen den här filmen i vintras. Trodde då att dansken gått bort sig helt och att filmen var hans ”porrprojekt”. Men jag kunde inte haft mer fel.

Visst förekommer det mycket sex och kontroversiella scener, men det är en riktig historia som berättas och det är en film man säkerligen kommer kunna se om. Jag förtjusas av alla sidohistorier som briserar i genom filmen. Skickligt läggs pusselbitar ihop till ett porträtt av Joe.

Ungdomsåren då Joe (Stacy Martin) gör revolt och undersöker och provar sig fram sexuellt. Hon startar en grupp som vill mot-kämpa den förljugna KÄRLEKEN i samhället. Hon blir sviken när hon ser omgivningen inte leva som de lär ("Hemligheten i sex är kärlek").

Det Stormiga förhållandet med Jerome (Shia Labeouf). Kärlek och hat går sida vid sida. En "sanning" Von trier även lanserade i Anti-christ. Sex som flykt från sorg och misär var också något vi såg i den filmen som även här belyses då Joe förlorar sin pappa (Christian Slater). Hennes liv stannar upp när orgasmerna försvinner och hon inte längre känner någonting. Tomheten leder till allt mer destruktiva och farliga sexuella utmaningarna, det slutar hos en sadistisk herre, K (spelad Jamie Bell mest känd för Billy Elliot)....

Hennes samtal med Seligman där han får göra utvikningar och tala om Öst och Västkyrkan, fiskekonsten, Bach är halva behållningen. Det är också så snyggt hur man berättar från en sak till någon annan. Joe kan fråga om någonting hon ser i rummet med Seligman. Han förklarar och Joe kan associerar till ett annat avsnitt i hennes liv , tack vare tavlan hon sett eller tårtbiten som serverats....

Det är poetiskt, vackert, eländigt, rått och det radas upp elände efter elände. Men en film som Nymfomaniac står aldrig stilla. Människan är en hycklande varelse. Och i träden ser vi det sköna. I Joe har Lars von trier ett språkrör och ett kvinnligt alter-ego.

Rollistan är högst intressant:  Connie Nielsen spelar hennes kalla och patiens-spelande  mamma. Uma Thurman hinner göra avtryck i en liten biroll som bedragen hustru, Willem Dafeo är cynisk och smart utpressare, Udo Kier (spelar kypare), Jean Michel Barr och Shanti Rooney (spelar tolk) ses också i filmen.
 Har du inte sett Nymfomanic , så har du en stor filmupplevelse som väntar på dig. Stor filmupplevelse. 

TA