Curtis (Michael Shannon, suverän!) lever med fru (Jessica Chastain) och barn i ett mindre lantligt samhälle. Han plågas av mardrömmar. I drömmarna är det jordens undergång. Han söker upp sin schizofrena moder. Lånar böcker om psykisk ohälsa. Pengar läggs på material till att renovera ett skyddsrum ute på tomten. Hans hustru börjar undrar när familjens hund inte längre får vara inomhus längre och beblandas med deras barn...

Det var länge sedan man såg en amerikansk film som griper tag så starkt som Take Shelter (2011) gör. Den är både klassisk: eftersom den följer berättartraditionen om ett hot som slår mot en familj, och faktiskt originell; det är ju en psykologisk katastroffilm. Om en man som bryts ner. Om en man övertygad om att Slutet är nära. Hans omgivning är inte lika säker på det. Och vi, tittare, hoppas ju förstås in i det sista att vi ska få en traditionell upplösning, där Hjälten , eller i det här fallet, en Hjältelös historia ska få en Hjälte. Men nej, Take Shelter gör inte det förväntade. Det finns något obehagligt, något laddat som vibrerar genom hela filmen. Regissören Jeff Nichols films (Mud) Take shelter bär jag med mig resten av året. TA