Märkliga ting!

Redan vid anslaget av första avsnittet kände jag att Stranger things var något för mig. Verkligen något för mig! Inte bara som en serie som man känner att man vill följa för att den har något, för att den drar in dig på ett sätt som du omedelbart gillar, utan för att den träffar något djupt i din själ.

Egentligen var jag för gammal för att bli så hårt drabbad av det tidiga 80-talet då kommande giganter som Steven Spielberg och Stephen King på allvar äntrade scenen och förändrade sina områden för gott med filmer som E.T. och Indiana Jones och böcker som Eldfödd, Det och Cujo. Men även om jag inte var 10 när rymdvarelsen E.T. blev kvar på jorden och togs hand om en pojke vid namn Elliott, utan närmare 20 så gjorde den filmen ett så pass starkt intryck på mig att den ännu idag inte bara format mitt filmhjärta utan även präglat sig fast i sinnet som en av världens bästa, och mest inflytelserika filmer. Någonsin.

Och när jag började läsa King i mina tonår så var jag fast. Direkt. Ingen annan författare har betytt så mycket eller gjort så stort intryck på mig som Stephen King. Han är fortfarande Kungen.

Dessa faktorer plus kärleken till filmer av John Carpenter, som Flykten från New York och The Thing, båda i skarven mellan 70- och 80-tal, slungas med en enorm kraft mot mig när jag ser Netflix nya original-serie Stranger Things.

En sällsynt lyckad och mys-rysligt nostalgisk resa tillbaka till år 1983 och med en berättelse där känslan från E.T blandas med storyn från Kings Eldfödd (Firestarter) och späs ut med en del John Carpenter-kryddor (särskilt The Thing) och lite kamratskap från The Goonies (1985).
Alltså, bara killarnas cyklar med "limpor" till säten...

Så mycket referenser till filmer och böcker och musik från perioden man var i den sena tonåren... Ofta hade jag gåshud och ibland var det faktiskt nära tårar, så bra och nära kändes den här serien...

Och, inte att förglömma eller negligera, Winona Ryder gör comeback! Minns inte när hon senast gjorde en minnesvärd film och tv tror jag inte hon gjort innan, så att man får se en gammal favvis tillbaka i en helt makalöst, magiskt bra tv-mini-serie som ringar in allt det som var bäst med det tidiga 80-talets populärkultur, är ju bara som grädde på det berömda moset.

Sen vet jag inte hur jag ställer mig till en säsong 2, vilket inte verkar omöjligt, men det är oviktigt just nu.
Jag vill bara hylla Netflix och de, för mig okända bröderna Matt & Ross Duffer, för att de skapat denna underbara nostalgi-resa till det bespottade 80-talet med ett så precist och känsligt tilltal och med så mycket kärlek och beundran till genren och, inte minst, till själva äventyret som var ungdomen och lockelsen och rädslan till och för det okända...och vuxenvärlden.

Stranger things är något av det märkligaste som kommit fram i tv-världen på mycket länge. På ett enbart positivt sätt.

GS.