Stora behållningen finner vi inte i den lövtunna handlingen om några överlevande människor i ett USA då zombies har tagit över "världen". Nej, det som får mig och se klart filmen är dess skådespelare och i synnerhet Woody Harrelson.
Han är en av sin generations främsta skådisar, han kan ju allt, och fixar och trixar till synes okonstlat i både komiska och mer dramatiska roller. Han är sällan dålig och här spelar han en slags cowboy med trauma som hatar zombies och älskar små bakverk. Han står för flera komiska ögonblick. Jag skrattar högt och det är härligt.
Jessie Eisenberg är filmens Benjamin Syrsa, en slags circero manad till eftertanke. Hans karaktär sätter upp bestämda regler för hur man överlever i en zombie farlig värld. Men hans kropp och själ värker av stor saknad efter en familj. Är han beredd och bryta mot reglerna för och uppnå det han så mycket längtar efter?
Eisenberg börjar bli lite av en låt man hört några gånger för mycket. Han är i stort sett likadan i varje film och i varje roll (kall som en isbit). Munk-jackan hänger över honom lite slarvigt och med stor dos av förnuftig, torr och lillgammal framtoning skall han ständigt resonera rationellt.... Det blir dock svårt och begripa vad tjejer kan se i honom (detta har jag också tyckt länge om en viss Woody Allen). I Zombieland blir det ju alltför sensationellt när Emma Stones tuffa och snygga hjältinna (hon sägs ju gillar "hårdingar") väljer honom. Å andra sidan denna kliché , drömtjejen som blir ihop med "tönten", är ju en kvarleva från 80-talet, så jag förstår ju själva poängen här....
Men det hade behövts betydligt mer charm i den karaktär som får kyssa Skönheten i slutet. TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar