Jarls ljuvliga dokumentär om en filmmästare

Har glömt bort hur många gånger jag har sett Stefan Jarls ljuvliga dokumentär, Liv till varje pris (1998) om hans kompis och  arbetskollega, filmmakaren Bo Widerberg. Det är ett alldeles älskvärt och inspirerande porträtt, där samtalen med Thommy Berggren om Widerberg verkligen lyser!

Det var flera saker som var imponerade med en regissör som Bo Widerberg. Till och börja med, gillar jag hur han kritiserar starkt svensk film i form av en debattbok som han själv ger ut ,Visionen i svensk film (1962). Som svar på tal så kommer hans första långfilm, Barnvagnen (1963), ut ett år senare.

Influerad av nya franska vågen och inte minst Truffaut. Och den inställningen, självförtroendet eller som vännen Thommy Berggren beskriver allra bäst, "jävlar anamma" som genomsyrade Bo Widerberg i hans filmskapande är ju - en begåvning i sig. För honom fanns inga hinder, och varför skylla på någon annan.

Saker skulle och behöver göras - nu eller så fort som möjligt!
Det fanns inte tid och vänta eller på att någon annan skulle göra det. Det påminde lite om hur Brando också uttryckte sig i sin biografi, Sånger mor lärde mig (1995):  "Om jag inte gör det, vem gör det då?".....

Vi andra tänker för mycket. Vi andra är rädda för och förlora eller misslyckas. Undrar var andra ska tycka. Vill vara till lagas. Saknar modet. Drivet. Envishet. Viljan. Fokus. Integriteten.

Bo Widerberg var av ett annat virke.

Han hade modet, tågan , glöden , det kreativa flödet. Barnets omedelbara nästan impulsiva beteende. Det gick inte stoppa honom , säger Berggren i dokumentären Liv till varje pris.
Och visst verkade Widerberg närmast omöjlig och hindra. Men även han nådde en återvändsgränd.

Under 80-talet går han mot något som liknar en sorts kris. Det är smällen efter alla turer kring filmen Victoria (1979). Det kostade honom massor av kraft. Och i hans anteckningar vittnar det om hur hans självförtroende börja vackla. Han ville att SF skulle visa Kvarteret korpen (1963) igen, för och visa att "han är bra eller - åtminstone var bra"....

Hisnande, är bara tanken, på den film som Stefan Jarl funderar över, Rött och svart, den film som Widerberg ville göra så länge, men som aldrig blev av....Jarl fanns också med i projektet som  producent.... men minnena av filmprojektet har börjat blekna...

Bo Widerberg hade manus klart och hann spela in flera scener med sonen Johan och Thommy Berggren.
Filmen Rött och svart skulle handla om Anders, en medelålders socialdemokrat (Berggren) som delar vårdnaden om sonen Johan med sitt ex Lena. Det var tänkt och bli en film om Sverige, om den verklighet, ett samhällsklimat som Widerberg torde sig se och glappet mellan den verkligheten och politikernas medel för och kunna påverka den.

Det skulle också vara en film om språket, om det språk som förekom bland politikerna och som "fjärmade sig från gräsrötterna".

Enligt Thommy Berggren var det en annan Bo Widerberg som framträdde i en film som Rött och svart, än vad vi vara vana vid. Här var Döden mer närvarande än någonsin tidigare.

Det är slående hur mycket Berggren liknar regissören själv till det yttre i de scenerna som gjordes till det som skulle blivit filmen Rött och svart.

Han bär glasögon , iklädd i praktisk och funktionellt herrmode och den där gängliga kroppshållningen. Och han ser lika allvarlig och sammanbiten ut som bara Bo Widerberg kunde göra....

"Vad är det som gör att vissa filmer blir av och andra inte?"  frågar sig Stefan jarl, och han fortsätter; "nej jag har inget svar på den frågan. Och det värsta är att jag inte vet om det finns något"...

I slutet av dokumentären får vi se ett klipp ur den sista teve intervjun som gjordes med Bo Widerberg. Han konstaterar att svenska filmmakare blir till åren och han frågar sig var är dem nya , var är arvtagarna, den yngre filmgenerationen?

Och det får mig osökt och fundera över vad hade han tyckt om dagens klimat i svensk film? Vad hade Widerberg tyckt om Ruben Östlunds filmer? Jesper Ganslandt? Anna Odell? Lisa Aschan? Lisa Langseth? Vad hade han tyckt om en film som Tjuvheder?

Ur hans synopsis för Rött och svart (som läses upp av självaste Thorsten Flinck i Stefan Jarls film) framkommer Widerbergs främsta kritik över svensk film under 80-talet: "Att säga det man har på hjärtat genom att till synes tala om något annat. Det är vad den svenska filmen saknar idag"....

Och det finns en rad scener i Lust och fägring stor (1995) inte minst mellan Thomas von Brömssen och Johan Widerberg , där jag tycker mig  faktiskt se hur Bo Widerberg anstränger sig för och fånga det han efterlyser i svensk film. Von Brömssens handelsresande Frank lyssnar på klassisk musik och insuper musikens skönhet, och samtidigt hör han Hitlers röst från radion som briserar i bakgrunden. Och han säger; det är ju samma språk , och han blir alltmer ledsen och sedan utbrister han nära till gråt , : "Jag får inte ihop det, jag får inte ihop det".....
TA