Stallones Rambo filmer såg varenda unge i det område som jag växte upp i. Det var 80-tal och hemvideon exploderade. Rambo filmerna var guld värda. Och där satt man hemma i ett radhus hos någon skolkamrat och såg Rambo skjuta eldpilar. Barnförbjuden film , det var vad Stallone stod för under min uppväxt.
Det är på senare år som jag har på något sätt förstått att han blev en symbol för Kalla kriget och särskilt USAs "önskedröm". En man som fick personifiera krigsmaskinen som kunde utradera ryssar och andra fiender på noll-tid. Inga svagheter, bara muskler, men närmast intelligensbefriad.
Men tiden sprang ifrån Stallones Rambo-gloria och idag när vi ser tillbaka på den eran, så är det en parentes i filmhistorien. Desto roligare är då parodin på filmserien i Hot Shots 2 (1993).
"Sly" försökte också på humor genren och komedin. En svår genre, även för ett muskelberg som driver med sig själv. Få skulle väl påstå att Stallone övertygade i filmer som Oscar (1991) och Stopp, annars skjuter min mamma, skarpt! (1992). Det var ingen slump att dessa komedier floppade rejält.
Men han skulle komma tillbaka, tämligen fort i form av actionäventyret Cliffhanger (1993). Med finske regissören Renny Harlin gjorde han en slags "Die Hard tappning i bergklättrings-miljö" och den blev en av 1993 års stora publiksuccéer. I min värld är det en av de Stallones bättre filmer. Han har alltid varit bra när hans karaktärer förlorar eller känner av en större förlust.
Och motgångar och möta nederlag har vi även sett prov på i Rocky filmerna och ibland känns det som om det är hela poängen med dessa filmer. Förlusten som nästan äter upp Rocky Balboa , men på något sätt kommer han ändå tillbaka.....
Ska sägas att jag inte har riktigt stenkoll på Stallones 90-tal , men det känns som han halkar successivt efter och får se sig besegrad av andra förmågor som: Bruce Willis, Arnold Schwarzenegger och även Van Damme under en period. 80-talets actionkung var inte längre den främste hårdingen.
I Specialisten (1994) är han nummer två, sexsymbolen Sharon Stone stjäl filmens scener. Judge Dredd (1995) floppar och kommer i en tid då serietidningsfilmer varken välkomnas av kritiker eller publik.
Han försöker bredda sig och förnya sig genom en annorlunda roll i independent regissören James Mangolds stjärnspäckade film Copland (1997). I rollen som överviktig och livsstrött polis får han en ny publik och en del beröm från kritiker. Men det är nu Quentin Tarantinos årtionde, och hans tid är kommen. Stallone hade behövt den skjuts i karriären som John Travolta fick genom Pulp fiction (1994). Copland var alternativ och något annorlunda mot vad han tidigare gjort, men det blev nog inte det där lyftet som han önskade och såg andra få genom samarbete med Tarantino. 00-talet blir mindre lyckosamt för en sådan som Stallone. Den ena floppen avlöser den andra. Han till och med återförenas med Renny Harlin (Driven), men utan större framgång.
När jag tänker på hans karriär , så är det både helt logiskt och konstigt att han inte gjorde The Wrestler (2008). Tydligen fanns han också med i regissörens Darren Afronskys tidiga planer för filmen (http://www.imdb.com/title/tt1125849/trivia?ref_=tt_trv_trv). Men Stallone hade ju sin egen historia och filmsaga som han vara född till och göra och han hade inte glömt vem han var och var han kom ifrån. Han gick tillbaka till Rambo och även Rocky. Och jag ska väl erkänna, att jag fnyste då , åt hans beslut.
Filmserierna fick oväntat "nytt liv", mot alla odds. En strategi som skulle vara alldeles omöjlig om han inte gjorde några filmer dessemellan.
Jag tror att han har The Expendables filmerna och tacka för det. Dessa filmer har snabbt fått kultstatus och attraherar både en yngre och äldre publik. De har blivit pojkfantasier med humor och där actionstjärnorna driver med sig själva. Dessa filmer har onekligen tagit Stallone tillbaka och nu i år hyllades han för Creed (2015), ytterligare ett avsnitt i Rocky-sagan. Snacka om spinning wheel.....
Tom Hanks, då? Han stod för Skrattet under min uppväxt i slutet av 80-talet. Big (1988) är en av mina största filmupplevelser och det gick inte och tycka illa om honom. Historien är så charmig och smart på något sätt. Och här råder en slags kärleksfull vördnad för äldre Hollywood tradition och visst hade nog Frank Capra gillat en film som Big.
Några år tidigare hade han även dejtat en sjöjungfru (Daryl Hannah) i Ron Howards lekfulla komedi Splash (1984). Hanks var komikern som sakta vaggades in i drama roller och skulle drygt 10 år senare mest förknippas med krigsfilmer, AIDS-sjukdomar och ett original som äter choklad på en parkbänk. Ett tag blev han nästan symbolen för Oscars-galan. Vad kunde han göra utan att bli nominerad av juryn?
Han gör under tiden några Nora Ephron skrivna romantiska komedier med Meg Ryan; Sömnlös i Seattle (1993) och Du har mail (1998). Dessa filmer blir väldigt populära och omtyckta, och mycket tack vare en underbar rollbesättning och en unik kemi som finns där mellan honom och Ryan (de spelade också i filmen Joe och vulkanen).
Han är även utmärkt i biroller som i Tjejligan (1992) där han gestaltar en nedsupen före detta basebollcoach och formidabel som lättlurad FBI-agent i Spielbergs Catch me if you can (2002). Jag ledsnar dessvärre på honom under 00-talet, det blir lite för mycket av "gråa roller" för hans eget bästa. Det är politiska thrillers, remakes, Da Vinci koder och liknande. Flera samarbeten med Spielberg som nu senaste i Spionernas bro (2015).
Hanks är ju väldigt kompetent, men det skulle nog inte skada om vi fick se honom i lite mindre dystra miljöer. Allt ska ju vara så seriöst och det ska ju vara så mycket män omkring honom. Nu när han har fyllt 60 , kan man ju i för sig då undra vad är det för roller som finnas kvar för honom?
Det vore roligt och få se honom i en Judd Apatow film, framöver. Och det med syfte att få se Tom Hanks skratta själv igen och även bjuda på en del skratt. Det är väl fin 60-års present om något.
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar