Så länge skutan kan gå

Det vore egentligen inte möjligt. Inte alls. Inte på några sätt. Robert Redford i en spelfilm nära 2 timmar på en båt. Helt allena. Det borde bli tråkigt. Det borde kännas rätt färglöst. Det borde inte fungera.
Men tvärtom.

Filmen All is lost (2013) av J C Chandor (Most violent year) kan vara en av de senaste årens stora sensationer. Det här är den mesta vitala filmen som jag sett på år och dagar....

Det är svårt och bedöma huruvida Robert Redford står för filmens så kallade storhet. Men han är inte helt oviktig för filmupplevelsen. Han är en legend och när andra har fallit , finns han kvar. På så sätt blir All is lost en metafor även för Redford som skådespelare och ikon. I filmen befinner han sig på en segelbåt. Vi får ingen nämnvärd information om hans karaktär. Han förblir ett mysterium. Det enda vi vet med säkerhet, är att den här gången kommer hans rollfigur inte segra.

Han kommer inte överleva.
Hans ord i filmens vinjett tyder på det, och han ber om förlåtelse, en gång, två gånger.
 Det finns ett mörker. Det finns något i hans liv som han önskade förblivit ogjort.

Det är hål i båten och vattnen strömmar in.
Det är ett sjunkande skepp han rör sig på. Han gör vad han kan. Tvingas uppfinna lösningar och tillfälliga reparationer.
Allt för och fördröja SLUTET.

Det är med sorg i ögonen, det är med tårar längs hans kinder som han rör sig framför kameran. Kampen mot Naturen. Den är ju överdådig. Övermäktig rent utav.
 Det vet han.
Det vet vi.
Men viljan och hoppet och en slags brinnande glöd skriker i honom.

En riktig karl reder sig själv.
Han är Kapten över sitt eget liv. Men hur är det och vara Kapten över något du inte styr över?

När jag ser filmen tänker jag på Robert Redfords karriär. Ska vi hålla oss till lämplig miljö, så kan man väl säga att flera av hans generationskamrater har gått på grund. Eller så har dem nått havets botten eller lämnat in "sjökortet" för länge sen.
Redford seglar fortfarande.
I svåra väder. I oroliga tider. I storm och i rusk.
Hur ska han klara sig i en värld där människan står så liten kontra Naturen?
Och här kan vi ju läsa in Naturen som en symbol för Drömfabriken. Hur överlever en åldrande skådespelare, en filmstjärna, en före detta ikon i en alltför ungdomsfixerad bransch?

Han till och med ramlar ombord. Detta kostar honom oerhörd kraft. Energi och allt handlar om överlevnad. Vi vet inte hur länge han ska klara sig. Det rår inte på honom.
Hela världen må rasa omkring honom. Men han är Lugnet själv. 

Tröttheten går inte och vädra ut. I honom vilar dock värdigheten.  Inga ingrepp. Inga desperata försök. Han är den han är. Det här är stor filmkonst.
Det är en film som förtjänas och lyftas fram som en slags havets svar på Gravity (2013). En filmisk version av Neil Youngs Helpless...En slags uppdaterad version av Hemingways Den gamle och Havet eller en fri tolkning av James Joyces Odysses, om man så vill....

Och om jag frågade mig i textens början kring hur stor del Robert Redford har i den här filmens storslagenhet så behöver jag inte fundera längre.
Jag vet nu. Jag vet att Robert Redford gör här sin livs roll.
Om det här är karriärens slut för Redford, så avslutar han verkligen på TOPPEN....
Det här är hans motsvarighet till Jack Nicholsons The Pledge (2000).
Och det är i det tysta, i det allvarliga som både Nicholson och Redford LYSER som allra mest på ålderns höst. Det är makalöst stort att vi får vara med på den resan. Obetalbart.
TA