I filmen Venus (2006) är krämporna och slutet ytterst närvarande. Någonstans i London lever en föråldrad skådespelare (Peter O ´Toole). Ibland gör Maurice småroller för någon teater eller spelar "lik" i en sjukhussäng för en film. Men för det mesta umgås han med en före detta teater kollega. Hans vän är också skruttig och har anlitat en sjuksköterska som ska hjälpa honom med vardagssysslor.

Sjuksköterskan visar sig vara en avlägsen släkting, Jessie (Jodie Whittaker) en "hopplös" tonåring som smackar tugg gummi och klär sig "utmanade". Hon drömmer om och bli modell. Festa, shoppa och dricka öl är hennes fritidsintressen. Hon citerar Kylie Minogues låttexter ( "i should be so lucky / lucky / lucky") framför skönlitteratur.

När andra fnyser åt henne. När andra spyr galla över henne och när andra drämmer med näven så gör Maurice annorlunda. Han gillar Jessie och beundrar henne integritet, ungdom, kaxighet, skönhet och skuld.
Han är nyfiken på henne.
Alltför nyfiken , kanske. Han närmar sig henne och hon tycker hans attraktion är motbjudande och slår honom ifrån sig.
De blir ändå på något märkligt sätt vänner....

Roger Michells (nothing hill) hyllade film är skriven av Hanif Kureishi (Min sköna tvättomat) och jag blir inte riktigt klok över hans manus. Kanske hade jag en dålig dag när jag såg filmen. Brukar inte vara den moraliska och dömande typen. Får svårt och spänna av och svårt och bestämma vad jag egentligen tycker om Peter O Toole i filmen. Hans pensionär känns väldigt uppriktigt skildrad. Bara för att du blir äldre, dör väl knappast tankar kring kärlek, närhet och sex?

Men det känns ibland billigt och se honom upphetsas av tonårsflickan Jessie i kortkort. Jag vet inte varför. Det känns ovärdigt på något sätt.

Det blir desto bättre och mer intressant då han i andra scener beklagar sig över sin egen alienation; "Jag ska snart dö och jag vet ingenting om mig själv". Och är det så en skådespelare känner sig? Efter år av olika tolkningar och gestaltningar?

Filmen har sina ögonblick, helt klart, men de är dessvärre alldeles för få och lätträknade. I övrigt påminner historien mest om den halte mannens gång. Det är klumpigt och följer inte rytmen och någon stadig takt. Om ständigt och osmidigt.

Det är också gång på gång som filmen håller på och bli bra, så slår den undan fötterna på oss igen. Peter O Toole och Jodie Whittaker har det trevligt och så tillåter hon honom och kyssa henne lite grann, och så går han för långt och hon slår honom. Och man undrar, vad är detta för något? En fars? En buskis? En vadå?

Stora problemet med filmen Venus är nog min egen syn på Peter O Toole. Känner väldig distans till honom och han känns, ursäkta, uttrycket  - slemmig.

Karaktären Jessie är desto lättare och gilla och få sympatier för. Hon kommer från norr , av och döma av dialekten och hon bär på ett trauma som förändrat hennes liv. Men varför skulle hon vilja och hänga med gubben Maurice?
Ok, hela filmens idé och poäng är ju "det osannolika mötet", inget fel i det, men film handlar ju om "trolleri-trick" och lura tittaren att tro på det som om det vore "verkligt" eller "sant". Men i Venus får jag aldrig dem känslorna. Vill man se filmer om det "osannolika mötet" som träffar betydligt starkare i hjärtat rekommenderar jag hellre Mr Morgans sista kärlek (2013) eller de svenska filmerna, Darling (2007) samt Ego (2013).
TA