Widerbergs sakrala farväl

Det är av flera anledningar som Bo Widerbergs film Lust och fägring stor (1995) förblir idel speciell och angelägen. Det var Bo Widerbergs första film på nästan tio år. Hans tidiga filmer i karriären hade gjort honom till en gigant i svensk film och även satt svensk film på den internationella kartan (Elvira Madigan, Kvarteret korpen). Men han var också känd för att vara svår och jobba med.

Ett rykte som bara vuxit med tiden. Sedan filmen Victoria (1979) hade han haft besvärligt med och hitta finansiärer till nya filmprojekt.

Nu hoppades man att Lust och fägring stor skulle bli Widerbergs "stora återkomst". Filmen utspelar sig i 40-talets Malmö, något som också var "klassisk mark" för regissörens filmskapande. Han återvände nu till välbekanta miljöer, där allting började. Det var ju även Malmö som stod i grunden i hans genombrotts-film Kvarteret korpen (1962). (s.507 Höggradigt jävla excentrisk, Mårten Blomkvist, Norstedts). Cirkeln kunde nu slutas.

Det skulle bli regissörens sista film, före hans bortgång (han blev 66 år) och det blev en film som kännetecknas av en återförening mellan far och son Widerberg.

Sonen Johan Widerberg hade under flera år tagit avstånd från sin fader. Pappa Bo hade länge (sedan 1988) tänkt på och göra filmen. (s. 494 Höggradigt jävla excentrisk, Mårten Blomkvist, Norstedts, 2011)

I hans värld var Johan självskriven i huvudrollen som den 15-åriga stockholmaren Stig Santesson, som inleder en förbjuden romans med sin 37-åriga lärarinna Viola J:son Gryter (Marika Lagercrantz).

Filmen präglades av en harmonisk inspelning (enligt Johan Widerbergs utsago i Stefan Nyléns intervjufilm, Lust och fägring - en film om Bo Widerbergs sista som ingår i Widerbergsboxen)  , något som inte alltid var vanligt  för en regissör som Bo Widerberg. Han levde länge med ett "demonregissörs rykte" över sig. Det sades att han var den "värsta" regissören som man kunde jobba med inom svensk film (berättar regiassistenten Jimmy Karlsson i Nyléns intervjufilm) Han var "krävande" och han kunde skälla på fotografer och regiassistenter.

Widerbergs film var en samproduktion med Danmark och för ovanlighetens skull fanns det gott om  pengar under inspelningen (s.509). Filminspelningen blev också klar i tid (s.520), och man hoppades kunna visa filmen i Cannes. Men Widerberg fastnade i klippningen. Och det blev ingen festivalvisning på franska rivieran. (s.521-522)

Det skulle istället bli ett "tröstpris" på Berlins filmfestival. Lust och fägring stor vann också flera guldbaggar (för bästa film, bästa manliga biroll och regi) och blev det  svenska Oscars-bidraget. (s.530)
Dessvärre blev det ingen amerikansk distribution av någon anledning, och Widerberg skyllde detta på producenten Per Holst ("för att ha slarva bort filmens chanser" s.536)....

För mig var Lust och fägring stor , min första Bo Widerberg film som jag såg. Utan att förringa, på något sett, hans tidigare och mest hyllade verk (Elvira, Barnvagnen, Korpen), så blir det lite av en särskild filmupplevelse  när man ser filmen då (som det var i det här fallet) när den är ny och ser den under regissörens egen livstid.

Minns att jag tyckte om filmen när den kom (hösten 1995). Idag när jag ser den, nästan 20 år senare, läser jag in flera saker i filmen, än vad jag gjorde då. Och jag förstår också lite vad som kittlade med filmen då och vad som får den fortfarande och ticka.

En del kritiserade filmen för och vara "gubb-sjuk" (s.523 Jan Aghed, Sydsvenska dagbladet). Det får stå för dem. I mina ögon är det just "gubb-sjukan" eller om jag får välja andra ord, ord som är mer besläktat med "pojkdrömmar" som får Widerbergs sista film att aldrig dö ut....

Vem har inte drömt om en förförisk och attraktiv lärarinna? Säkert många har inte gjort det, men det finns några av oss som gjort det. Vi vet verkligen vad Bo Widerberg vill berätta om. Drömmen om kvinnan. Drömmen om och erövra. Drömmen om närhet. Kärlek. Kanske drömmen om att få vara Vuxen? Förvirringen mellan fantasi och verklighet?
Stig förverkligar sina fantasier, men vad är det han får? Och hur är det och Leva Drömmen?

Enligt flera (Widerberg "junior" och Jimmy Karlsson) satsade Bo Widerberg i första hand allt på skådespelarna och det andra "tog han sen". Och så var det nog.

Marika Lagercrantz är fantastisk i filmen, en gudinna av samma sort som Kelly McGillis i Top gun 1986) eller säg Anne Bancroft i Mandomsprovet (1967). Tilldragande och oerhört vacker. Och hennes grace är ju nödvändigt om vi ska förstå hela filmens idé och poäng. En elev som faller för sina lärarinna. Samtliga scener hon gör mot Johan Widerberg i filmen är högklassiga.

Lagercrantz briljerar också när hennes karaktär tar till flaskan och häller i sig flera glas av svartsjuka och råhet. Enastående dialog och här råder LIV och NÄRVARO i skådespeleriet av sällan skådat snitt i svensk film.

En av Widerbergs flera styrkor var personregin (något som sonen och Jimmy Karlsson vittnar om) och hur han kunde krama ur alldeles "galet bra prestationer från sina skådespelare". Det var aldrig tala om inövade repliker , det blev någonting annat, något som kanske liknade testfilmning. Ovanligt levande och med spontant lyster. Kameran rullade i gång och ju mindre förberedd aktriserna eller aktörerna var, desto bättre. Det var ett kaos som skänkte liv, energi, dynamik och gnistor både bakom och framför kameran. Det operfekta blev ironiskt nog nära ren perfektion. 

Om nu skådespelarna fick lov och triumfera tack vare en generös och förståelig regissör , så var det vissa saker som prioriterades mindre. Kanske det rationella produktionstekniska och i det dramaturgiska. (s.519)

Lust och fägring stor har nämligen "sidospår" (s.524), som känns sökta och är direkt tråkiga, det blir hjälplöst "filmad teater" (Widerberg beskrev tydligen filmen för "kammarspel" inför finansiärer) och det blir påfallande hur en regissör så väldigt mycket vill och längtar tillbaka till Kvarteret korpens interiör och dramatisering.

Det gäller scener i Stigs familjehem , i samtal med dennes moder (Nina Gunke) i köket, eller en bildningsföraktande fader som flyger sig på grammofonspelaren när sonen lyssnar på Mahler eller när brodern Sigge (Björn Kjellamn) är på hastigt hembesök.... Här någonstans ser vi hur tiden har flugit iväg och Widerberg vill inte inse det. Han vill bara krama om det som har varit.

Filmen har hyllats för Tomas von Brömssens insats (han vann en guldbagge också för rollprestationen, s. 529) och inget fel i det. Han spelar Violas man, Frank.  Scenerna mellan honom och Johan Widerberg är för långa, tillgjorda och man undrar lite över dess mening. Det blir mest besynnerligt och skönja den unge älskaren sitta och plåstra om såren på den bedragna mannen. En alkoholiserad drömmare och handelsresande som njuter av klassisk musik och aldrig håller i ett tomt glas i sin hand. Det må vara sympatiskt , men det är ojämnt och det känns inte alltid och helt  trovärdigt att Stig Santesson skulle sitta där i köket och fascineras av sin kärleks make.....

Å andra sidan, vem är jag då den som ska bestämma vad som är trovärdigt eller ej? Misstänker att dessa scener var oerhört betydelsefulla för regissören själv, eftersom det kanske speglade honom själv i någon grad.... Kärleken till klassisk musik, komplikationer i äktenskapet och liknande.....

   På många sätt avslutar Widerberg ändå nära toppen. Filmens signatur-melodi  (Händels Lascia ch`´io pianga, framförd av Lesley Garrett och filharmonikerna) är bland det vackraste som figurerat i svensk film någonsin. Det är en hyllning till den klassiska musiken. Och den sätter tonen för hela filmen och gör den storslagen, underskön och högtidlig. Den skvallrar också om essensen av Bo Widerberg som människa och hur han såg på livet.

Livet var till för och  njutas, och all dess skönhet skulle människan ta för sig av. Kultur, människor, resor, mat och så vidare.... ("man kan inte skjuta upp njutning, man kan inte skjuta upp livet, för nödtorft", s. 23 samt "ta för er, se allt vackert och gott som finns, konst, natur, mat, sex, hallon doppade i grädde"... "att ge efter för sin längtan efter sådant är rätt och viktigare än alla plikter i världen"....s.208)

Och det är även intressant och läsa (i Mårten Blomkvist Höggradigt jävla excentrisk) och höra (intervjuas i Stefan Nyléns film) om hur Marika Lagercrantz först tackade nej till rollen som lärarinnan Viola. Hon tyckte sig inte förstå karaktären Viola. Och i synnerhet inte Violas vändning, när hon hotar sin elev och älskare med vasst föremål. Hur ska jag kunna spela henne , om jag inte begriper mig på henne? uttryckte hon sig under en konversation med regissören.

Bo Widerberg lär ha sagt att Viola var honom själv (självporträtt), och han kunde berätta allt om den karaktären. På så vis lyckades han övertala Lagercranzt och göra rollen (s.510). Widerberg hade som bekant ett stormigt privatliv med flera kvinnor, han var bipolär och han kunde ena sidan vara högenergisk , pratglad och intensiv och andra sidan, dyster och deprimerad. En obotlig romantikern höll greppet om honom , men där fanns också drag av svartsjuka.....
TA