Vittne till Weir

En av mina favoritfilmer har alltid varit Vittne till mord från 1985 med Harrison Ford och Kelly McGillis i huvudrollerna. Såg om den nu och kanske håller den inte helt och hållet längre, men det är fortfarande en mycket sevärd och inte minst mycket snygg och suggestiv thriller. Och som innehåller en del erotiskt laddade scener mellan Ford och Amish-tjejen McGillis som jag var rätt förtjust i. Hon dök ju sen upp i 80-tals klassikern Top Gun och 50-tals-thrillern Huset på Carroll Street från 1988.

Och Ford är på toppen av sin karriär och stjärnstatus här, det märks verkligen, han är riktigt bra i den filmen, blev Oscars- nominerad för bästa  huvudroll 1986. Filmen fick för övrigt 8 nomineringar men det blev bara 2 statyetter, för originalmanus och klippning. Det som gjorde filmen speciell var ju miljön, utspelas nästan hela tiden bland Amish-folket dit polisen Ford tvingas på flykt efter att ha avslöjat en komplott hos sina egna.
För regin stod australienske regissören Peter Weir som nog är mest känd för Döda poeters sällskap från 1989 men även succeér som Gallipoli (1981), Brännpunkt Djakarta (1982) och Tuman Show (1998) är han ansvarig för.

Peter Weir

Personligen gillar jag hans mindre kända rullar som Utan fruktan (1993) där Jeff Bridges överlever en flygkrasch och hur hans liv förändras efter det. Men framförallt har hans namn som regissör för evigt etsat sig fast i mitt minne för de två rullar han gjorde på hemmaplan, Utflykt i det okända (1975) och Den sista vågen (1977).
Den senare har jag bara fragmentariska minnen av, men minns att Richard Chamberlain spelade huvudrollen och att den handlade om aboriginals, Australiens urinvånare, och att den var mystisk och suggestiv.

Precis som Weir's mästerverk, Utflykt i det okända (Picnic at Hanging Garden) som man länge trodde byggde på ett autentiskt fall men det visade sig sen vara fejk, allt är påhittat men det spelar ingen roll, filmen om hur några elever från en privat flickskola försvinner under en utflykt är, för att prata engelska, poetry in motion. Såg nyligen om den och tror inte jag sett någon film som är så poetiskt vacker och så suggestiv i bild och musik. En mycket märklig (på ett positivt sätt) film som aldrig lämnar dig när du väl en gång sett den.

Och för att återvända till Vittne till mord (Witness) så är behållningen i den filmen, idag, Weirs känsliga regi, hans förmåga att skapa suggestiva, vackra scener som flyter fram i nån slags magisk rörelse, och musiken i filmen är visserligen lite typisk 80-tal men bidrar starkt till filmens poetiska och romantiska ådra. Och i grunden är filmen en western, finalen inte minst understryker detta faktum, scenen när the bad guys kommer till Amish-byn är så snyggt utförd att jag faktiskt fick gåshud banne mig. Igen.

Göran Skoglund