Den romantiska filmen skadliggör sig själv

Det är väl lättare sagt än gjort - att undgå Alla hjärtans dag.

I år har till och med en romantisk komedi med titeln Valentines day, premiär, lägligt inför “firandet”. Filmen är regisserad av Garry Marshall, mest känd för Pretty Woman (1990).

Filmen Valentines day har fått halvtaskig kritik, och jämförs med Love actually (2003) : man tar i för fulla muggar och lägger in ungefär sju historier samtidigt och hoppas göra det “superromantiskt”.

Den stjärnspäckade rollistan säkrar intäkterna. Men infriar ens en film som Valentines day tillstymmelse till romantiska känslor, i huvudtaget?

P1s kulturnytts recensent (12/2) liknade filmen Valentines day med en läcker tårta , utan någon god smak. Jag tror dessvärre att det stämmer.

Love actually dödade nästan helt den romantiska komedin. Det blev för mycket, för själlöst, och gjorde kärlek och romantik till ytliga och sterila monument.

Jag gillade Richard Linklaters Bara en natt (Before sunrise -95) och kunde inte annat än att jubla när en uppföljare kom 2004, Bara en dag (Before Sunset) , då tågluffarna spelade av Ethan Hawke och Julie Deply skulle återförenas, nästan 10 år senare. Men jublet var förgäves.

I backspegeln ångrar jag att jag såg  Bara en dag.

Det är ingen dålig film på något sätt, välskriven dialog, god kemi mellan skådisarna, vad är då problemet?

Jo, jag är äldre och tror inte längre på den historien. (Lite som med barnen och jultomten…)

Och mycket av magin med Bara en natt, försvann, omedelbart. Efter Bara en dag, kan vi slopa alla Tänk om, och våra fantasier kan läggas i närmaste sopkorg.

Bara en natt var före sin uppföljare, en frisk fläkt i den romantiska film genren. Eftersom

i den filmen gick det potentiella kärleksparet åt olika håll, motvilligt, men de gick, och av förståeliga skäl…

På så sätt gick Bara en natt mot strömmen, och undvek den traditionella dramaturgiska modellen, om ovisshetens konflikt, blir det Han och Hon till slut?

I Bara en natt fick vi längta till schablonerna, kampen om klockan, missförstånd måste förklaras, flera hinder på vägen ska undanröjas. Och slutligen får vi det vi önskar -Kyssen.

Men det som var bristvara (eller Linklaters djärva beslut) under 1995 och i Bara en natt, skulle sedan fullkomligt maximeras i den grad att vi snackar inflation. I efterkommande och dylika filmer skulle Paret tveklöst få varann. Inga frågetecken i luften, här inte. De blev ihop, fick barn och punkt slut.

Det bästa som har hänt genren var 2006 års irländska ädelsten Once. En gatumusiker och en blomförsäljare möts tillfälligt i Dublin och förenas genom kärlek till musiken och i studion uppstår “ljuv musik”.
TA