Hälsningar från polispolare i Miami

Förföriska palmer, gränslösa badstränder, vandrande bikinibrudar, snabba båtar, läcker vindsurfing, polo och exponerade lyxbilar. Vinjetten till tv-serien Miami Vice från 80-talet vittnar om paradiset på jorden.

Men den bilden raseras ideligen efter varje avsnitt. Miami är inte det paradis det skulle kunna vara. Staden besväras av påtaglig och tung brottslighet, och liknar ett droghandelns Mecka.

Och  tv-serien Miami Vices skapare Michael Mann och Anthony Yerkovich (Spanarna på Hill Street) ville spegla staden Miamis så verkligt som möjligt. Zerkovich sägs ha gjort flitig research om Miami och var uppenbart fascinerad av staden:

- Intressant som socioekonomisk tidsmarkör: här finns jättelika antal av exilkubaner och flyktingar från Central och Sydamerika. Och på toppen av det, en drog handel. Fascinerande är också den service sektor som kretsar runt drog handeln, pengar tvätt, arbetsvilliga jurister för maffian och kriminella som släpps fri mot borgen.

Men enligt kritikerna sköt serien Miami Vice långt över målet. Serien uppfattades vara “för våldsam”, “ytlig”, och karaktärerna liknande “bimbos med för dyra kläder”. En av seriens regissörer Lee Katzin försvarade sig: “serien är skriven för en MTV publik, som bryr sig mer om bilder, känslor och energi än intrig, dialog och karaktärer”.

Miami Vice ansågs 1984, då den premiärvisades, som kontroversiell för att den hade en färgad man, Philip Michel Thomas i en av huvudrollerna. Seriens popularitet fick förklaras med kombinationen av trendig popmusik, våld, och udda val av kameravinklar och färger. Mycket rosa, turkosa kulörer samt brunt och rött som “inte rekommenderas användas” i film och tv, berättar Bobby Roth (regisserade ett avsnitt) i Jeanette Friedmans “Miami Vice Scrapbook” (Columbus books London 1985).

Idag, 25 år senare visas serien under vardagsnätter på en av kabelkanalerna. Hur har den åldrats?
Si sådär. Serien känns ojämn, saknar spänning, tempo och skådespeleriet kan ibland diskuteras. Världen här är glasklar; skurkar är skurkar. Jag  kollar nästan mer in det färgglada klädmodet än intrigen. Det sägs att serien fungerade som reklampelare för italienskt herrmode (Armani, Gucci, Hugo Boss etc). Bäst är Edward James Olmos i rollen som den tystlåtne men hårdföre kommissarie Castillo. Men främsta skälet till att följa serien är givetvis skildringen av poliserna Sonny Crockett/Ricardo Tubbs (Don Johnson /Philip Michael Thomas) vänskap. Ömsom spänt allvar ömsom lekfull omsorg. Jag skrattar med dem, i deras grimaser, snack och gliringar, det känns som ens egna kompisar. Lite glassiga, men fördelaktigt öppna, utåtriktade och energiska.

Don Johnson har påpekat att seriens bild av manlig vuxen vänskap har blivit ett föredöme för tv och film: - Tidigare har manliga skådespelare porträtterat manliga relationer utan genuin närhet och fysiskt rörande. Allt för att inget ska kunna misstolkas.

 I Miami Vice ger poliserna varandra high fives, stöttar varann vid svåra stunder, tipsar den ene att inte bli för känslomässigt involverad i kvinnor osv. Så skapades å ena sidan 80-talets stora sexsymboler för en kvinnlig publik, och dem allmänt kultförklarade polispolarna på tv och film, å andra sidan.
Miami Vice fortlöpte mellan 1984 och 1989. Vad har du för relation till serien?