Lee fullträffar när politiken får vila

Det är lite ironiskt att Spike Lees hittills bästa film, 25th hour (2002)
inte handlar om afroamerikaner. Inte Malcolm X. Inte om italienska
pizzabagare i Brooklyn. Inte om jazz och bluesmusiker.

Spike Lee har som filmregissör påbörjat en viss
kursändring under 00-talet. I filmerna Inside man (2006) och
25th hour har det politiska budskapet tonats ned.
Men Spike Lee blir inte mindre angelägen filmberättare för det.

I 25th hour träffar han mig riktigt nära, och kanske är det en modern
- psykologisk - Storstadshamn (On the waterfront) för 00-talets
generation, vi ser.

Filmen skildrar (utan självömkan) irländske knarklangaren Montgomery
Brogans (Edward Norton) sista dygn i frihet. Sju års fängelse väntar
honom.

Hans huvud värker tungt av samvetskval, ånger, oro, förtvivlan
och självförakt. Vem kan han lita på? Vad har han gjort med sitt
liv? Hur kunde det ha blivit istället? Vad väntar honom bakom
murarna?

Scenen då Brogan stirrar mot sin egen spegelbild inne på en
toalett kan bli en klassiker. På spegelns nedre kant har någon
klottrat "Fan ta dej", som utmynnar i en Raseriets Monolog.

"Fan ta hemstaden New York och dess stadsdelar och invånare.
Fan ta vännerna, fan ta flickvännen, fan ta fadern och favoritlaget
Yankees, fan ta Bush, fan ta Cheney, fan ta Bin laden, Al qaida,
Jesus, kyrkan osv.

Och han avslutar med att avslöja sig själv:
Nej, fan ta dig, Monty Brogan...Du hade allt, men sumpade det".

Politiken får vistas i perferin i 25th hour men effekten blir drabbande.
Blir också barnsligt förtjust i flera av filmens detaljer. Som porträttet av
Paul Newman i Cool hand Luke (Rebell i bojor) som hänger på väggen
i Brogans vardagsrum. De svarta poliserna som griper honom får
gestalta hur Lee förvrider på maktpositionerna i dagens USA.

Inside man 2 är under produktion, enligt IMDB, och jag hoppas att
Spike Lee håller den opolitiska politiska stilen.
TA