Filmgigant fick frysa utanför stugorna

Det går inte att bli Profet i sitt eget hemland. Stora delar av svenska folket vände produktive Ingmar Bergman ryggen, och troligtvis beror det på hans ovilja till att behaga biopubliken. Han valde sin egen väg. 
Bergman försökte få in filmkonsten i finkulturen däribland måleri och litteraturen. Hans filmer var intellektuella och tilltalade människor skriver Jörn Donner, "som hade råd och lust att diskutera sin själ". En del amerikanska kritiker menade att Bergman gjorde film för människor som inte tycker om film (Ingmar Bergman PM, Jörn Donner, Ekerlids förlag, 2009).

I diverse filmböcker med världens bästa filmer återkommer alltid Bergmans Persona från 1966. Filmen visar hur en skådespelerska (Liv Ullman) slutar tala och vad det gör med hennes vårdare (Bibi Andersson). Vårdaren blir själv försvagad, utnyttjad och förlorar sig själv eftersom tystnaden och bristen på interaktion driver henne till vansinne. Hon blir den hon vill ha kontakt med, och hon tvingas skapa liv i något som är dött.

Persona ställer frågor kring identitet, livet, döden och människan. Det är inte bara en otäck modern stilstudie av individens destruktiva förmåga, utan också en komplicerad teknisk film. Som många har påpekat, var inte bara Bergman en allvarsam grubblare.

Hans kommersiellt och internationella genombrott, Sommarnattens leende (1955) visar prov på  humor och lättsinne. Men här finns ändå plats för en viss misantropisk syn på kärleken. Advokat Egerman är gift med en yngre kvinna (Ulla Jacobsson). Han blir mer av en fadersfigur än älskare för henne i äktenskapet. Den yngre kvinna attraheras av makens kärlekstörstiga son. Även hushållets tjänstekvinna (Harriet Andersson) påverkar henne med berättelser om kärlek och sexualitet. Advokaten Egerman uppvaktar en gammal kärlek, skådespelerskan Desireé Armfeldt (Eva Dalhbeck) som  i sin tur har en ny älskare (Nils Poppe, helt underbar!). Allianser bildas för att få den kärlek man vill ha, och göra sig av med den mindre önskade. Filmen skildrar underhållande kärlekens spel mellan män och kvinnor.

Ungdomsskildrare blir Bergman med Sommaren med Monika (1953). Lars Ekborg spelar ynglingen Harry som förälskar sig i äventyrslystne flickan Monika (Harriet Andersson). Paret beger sig ut i skärgården med pojkens fars båt. De super, älskar, stjäl, slåss, röker, sjunger, dansar och ler mot solnedgången och badar i det "eviga vattnet".  Framtidsplaner ritas upp för familjeliv och god ekonomi. Ungdomarna vänder båten tillbaka mot den storstad som de en gång flydde ifrån. Då var storstaden ett liv med "skitjobb" och en vuxenvärld som bara motarbetade dem. Väl i staden uppfylls drömmarna, men till vilken glädje?

Filmen ansågs "omoralisk", och är kanske mest känd för nakenscenerna med Harriet Andersson. Det ska dock understrykas att filmen har inte en enda överflödig scen. Per Anders Fogelströms manus är välskrivet och Gunnar Fischers foto är föredömligt. Sommaren med Monika handlar om levandegörande drömmars begränsningar. Bergmans bästa film, enligt mig (men jag har långtifrån sett samtliga av hans filmer).
TA
Fråga: Går det att kalla sig filmintresserad utan att ha sett några/någon film av Ingmar Bergman?

Se också (i urval): Scener ur ett Äktenskap (tv-serie), I sjunde inseglet, Tystnaden och Nattvardsgästerna.