Amy Adams stora ögon

BIG EYES

Amerikanskt drama från 2014
i regi av Tim Burton

Medverkande: Amy Adams, Christoph Waltz, Danny Huston, Jason Schwartzman, Terence Stamp med flera.

Svensk biopremiär 6 mars 2015.

Betyg: AT AT AT AT

Tim Burton är en favoritregissör, så är det, även om hans senare verk inte alls levt upp till hans bästa filmer som Beetlejuice, Batman återkomsten, Edward Scissorhands, Ed Wood och Sleepy hollow.
Den senaste riktigt bra rullen från Burtons egensinniga hjärna var ju Kalle och chokladfabriken och den är från 2005.
Sedan dess har hoppet om att han bara varit i en svacka minskat gång på gång med mediokra filmer som Apornas planet (2001), Big Fish (2003), Sweeney Todd (2007), Alice i underlandet (2010) och Dark shadows (2012).  Ok, animerade Corpse bride, också från 2005 var ju en charmig och mycket typiskt Burton-historia...

Men nu när han för första gången åter samarbetar med manusförfattarna till Ed Wood (1994), Scott Alexander och Larry Karaszewski, så engagerar och brinner Burton till igen. Och, lite typiskt, precis som med Ed Wood handlar Big Eyes om personer som funnits på riktigt och, även här lite typiskt, så kanske det krävdes ett vanligt drama för att Burton skulle få tillbaka lite geist och berättarglädje igen. 

Waltz som gåtan Walter Keane.

Big Eyes berättar om konstnären Margaret Keane i 1950-talets San Francisco och om giftermålet med den inte lika talangfulla, men oerhört sociala Walter Keane. Walter insåg snabbt vem som hade talangen att måla och om potentialen i hennes målningar, men som klimatet var då passade det inte att en kvinna var en skapande artist så gradvis börjar Walter ta cred för tavlorna och påstår att det är han som gjort dem.

Margarets målningar, gråtande, ledsna barn med överdrivet stora ögon, blir en succé och med Walters talang för att prata och sälja, så blir Keane, alltså Walter, rikskändis och enormt eftertraktad i hela konstnärsvärlden, även om inte alla är lika imponerande och säkra på värdet av tavlorna. Precis som med Andy Warhols konst, så höjs röster om att barnen med de stora ögonen är dålig konst, och det minskar ju inte av det faktum att motiven kopieras och säljs som vykort och affischer och allt möjligt. Precis som i fallet Warhol.


Åren går och framgångarna fortsätter, men det blir allt svårare för paret Keane att hålla uppe fasaden, att det är Walter som målar tavlorna, och tillslut spricker förstås bubblan och det hela mynnar ut i en rättegång i början av 1960-talet som blev en revansch för Margaret och visade upp gåtan Walter inför en engagerad och förvånad befolkning.

Will the real Margaret Keane please stand up? 

Hur kunde Margaret låta detta ske under så många år? Och hur kunde Walter lyckas dupera så många och så länge?

Ett spännande och fascinerande livsöde rullas upp framför våra ögon och Burton förlitar sig på ett bra manus och inte minst de två otroligt bra skådisarna i huvudrollerna, Amy Adams och Christoph Waltz.

Big Eyes är en film om konstnärskap, om en kvinna vars talang inte kunde komma fram i en tid då kvinnor förväntades stå bakom sina män. Och med Burtons öga för det visuella och det lite charmigt skruvade och knäppa blir det mycket underhållande. Och inte minst är bilden av ett kokande kreativt San Francisco rejält förföriskt och roligt att vila ögonen på. Tidsandan känns väldigt bra fångad.

Big Eyes är kanske inte Tim Burtons riktigt stora comeback, men det är ändå hans bästa och mest vitala film på bra mycket länge. Och det är ändå tillräckligt för att man ska göra stora ögon åt filmen.

Göran.