I Wim Wenders Himmelen över berlin (1987) möter vi två änglar som vakar över människorna i en stad i förändring. De hör och uppmärksammar människorna och synar ett myller av tankar och funderingar kring livet och hur man ska leva. Allt från kvinnans funderingar kring vad hon ska laga till middag ikväll till mer livsbejakande frågor kring identitet.
När en av änglarna börjar tröttna på tillvaron uppe i skyn och bara betrakta, väljer han att försöka leva ett liv på jorden som - människa....
Det här är en film som också berättar om en cirkusdansös och hennes livskris ("det blir inte som man tänkt sig, allt är så tomt, så tomt"), en amerikansk skådespelare, ja, briljant, redan här på 80-talet använde man sig av meta, att skådisar spelar sig själva, Peter Falk i det här fallet. Mest känd som tv-deckaren Columbo.
Himmelen över berlin innehåller så mycket. Det är en film som kräver en del, men ger å andra sidan mycket tillbaka. Det räcker inte och slötitta eller vara halvdan åskådare. Det här är en film som kom några år innan Murens fall, men det känns nästan som filmen förutser dessa händelser och att vi ser en stad, ett land, en värld efter den historiska förändringen och revolutionen.
Det är genast rörande hur Wim Wenders använder änglarna som en symbol för DDR och livet isolerade och frånskilda den "riktiga" världen. Växlingarna mellan färgtonade scener och det stundtals svart vita förstärker skildringen om historien, framtiden, drömmarna och ett liv bakom järnridån och frihet. Och vad är då inte kärleken? Jo livets fulla kulör....
Scenen mellan Peter Falks skådespelare och Bruno Ganzos ängel, och när de möts mellan galler vid en filminspelning är fullkomligt briljant. I vissa ögon kanske övertydlig, men jag häpnas bara av klurigheten och påhittigheten. Falks skådis-persona får ju representera Väst och Ganz blir ju Öst och DDR. Här möts de och skakar hand och gränser kommer förr eller senare förflyttas och upp-luckras.
Och det är väl det som också är filmens signum eller på något gör filmen till något utöver det vanliga: Wim Wenders förmåga att pendla mellan det lilla och det stora. Den präglas ju av poesi och lyrikens rytmik; frågor förändring, förgänglighet och hur gränser passeras och suddas ut, från barnets upplevelser till vuxen-världen. En sorts monolog eller voice-over från filmen som utspelar sig i samband med en cirkus inför en barnpublik ekar kvar i huvudet på mig,
"När barnet var barn fick det kväljningar av spenat, ärtor, risgrynsgröt och ångkokt blomkål. Nu äter det allt det där och inte bara för att det måste måste.
När barnet var barn , vaknade det en gång upp i en främmande säng. Nu händer det jämnt.
Barnet tyckte att de flesta människor var vackra, nu hör det till undantagen.
Barnet hade en tydlig bild av paradiset, nu har det bara en vag aning om det.
Barnet kunde inte föreställa sig intet, nu ryser det vid tanken.
När barnet var barn, gick det helt upp i leken nu går det bara upp i sånt som har med arbetet att göra"
Den kvinnliga cirkusartisten möter Peter Falks skådespelare utanför en korvkiosk. Hon frågar "kommissarien" om han kan hjälpa henne och hitta någon. Han ber henne i bästa Columbo stil beskriva personen i fråga. Hon vet inte. Hon vill bara finna någon. Har inte tid och vara ensam mer, står inte ut mer i av all denna allena.
Det är excellent skådespeleri men framförallt finns det gott om det som genomsyrar Wim Wenders flesta filmer, en fascinerande gåtfullhet, en större mänsklighet och tolerans, en värme, en uppriktig hjärtlighet och en stämning som få andra regissörer och filmmakare kan mäta sig med. Artisten Nick Cave gör ett litet inhopp i filmen, han uppträder på någon rocksylta och har några repliker.
Filmen fick en medioker amerikansk nyinspelning, Änglarnas stad (1998) med Nicholas Cage och Meg Ryan i huvudrollerna. Den gjorde inget större väsen av sig och blev mest ihågkommen för filmens internationellt framgångsrika ledmotiv, Iris, framfört av gruppen Goo Goo Dolls. TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar