Styrkebesked från Italien

Journalisten och författaren Jep Gambardella, 65 år (Toni Servillo) skrev en omtyckt roman (Den mänskliga apparaten) för 40 år sedan. Vid ålderns höst vandrar han mest runt i Roms exklusiva miljöer, bland intellektuella, tv-stjärnor, poeter, modeller, skådespelare, hipsters, leksaksförsäljare, konstnärer och liknande. Varför har han inte skrivit nya romaner? En fråga som inte bara andra ställer till honom, utan även han själv. Han har sökt hela tiden efter Den Stora Skönheten...
Han "minns livet, inte minnena"....
När han var 26 år flyttade han till Rom. Han lät sig förlora sig i "utelivets spiral". Han vill inte bara tillhöra dem trendiga kretsarna. Han vill bli kung av utelivet. Han vill ha möjlighet till och förstöra festerna"....

Vad är då själva livet? En handling , eller handlingar som ger sken om , och som andra uppfattar som verkliga , men i själva verket är dem bara på låtsas och uppdiktade....ett trick....

Lämna Hollywood och Svenne-land för ett ögonblick och rör er i filmens Rom. Jaa!!! Film , och i synnerhet italiensk film kan vara så här bra! Obetalbart bra!

Regissören Paolo Sorrentino med aktrisen Sabrina Ferilli som spelar Ramona i filmen.

Italien har ju av tradition haft mästerliga filmmakare och åtskilliga stora filmer, men landets glansdagar är sedan länge förbi. En del säger att regissören Paolo Sorrentino (This must be the place) kan föra tillbaka Italien bland dem stora filmnationerna. När man ser den Oscars-belönade filmen Den stora skönheten (2013) förstår man varför. Han har både regisserat och skrivit filmen. Det är vackert, romantiskt och rätt inspirerande.

Ta bara inledningen till exempel, och jag menar mestadels hur förtexterna eller filmens titel presenteras. Som filmentusiast viker man sig av glädje! Så snyggt!

Det är också storslaget och se den sköna staden Rom på film. Exotiskt. Trollbindande. Förföriskt. Sensibelt, Sensuellt. Minns bara vagt Fellinis hyllning till staden i Roma (1972), kändes lite hoppig och inte särskilt koncentrerad. Woody Allens försök i Förälskad i rom (2012) var knappast något av hans bättre på senare år. Sorrentinos film är däremot alldeles förträfflig, här finns temperament, lekfullhet, egensinnighet, värme, humor, mycket färggranna nyanser, fascinerande arkitektur och skulpturer, ett onekligen välgjort och rörande persongalleri men framförallt en mänsklig reflektion som jag i alla fall har svårt att inte gilla.

Gambardella citerar ur världslitteraturen, dricker whisky,  ligger i hängmattan och väntar på vad? Natten ska bli natt igen. Och långdansen börjar. Skratten. Och folket som är "djur" enligt hans ögon och öron. Men är han inte en av dem?
Allt dör omkring honom. Vad dör i honom? Livet. Hoppet. Det odödliga. Vad blir kvar? Väntan på döden? Ja, men också att skriva sin egen historia.... "Vid 65 års ålder har jag gjort en upptäckt. Jag har inte längre tid och göra det jag inte vill göra", resonerar han till ljuv klassisk musik och mäktig balkongutsikt....

Filmen Den Stora Skönheten tål och ses om och man kan studera inte bara dramaturgiskt, bild och fotolösningar men även filmen ur dialogsynpunkt.
TA