Halloween möter The ring!

IT FOLLOWS

Amerikansk skräck från 2014.

Biopremiär 27 mars 2015.

Manus & regi: David Robert Mitchell

Roller: Maika Monroe, Keir Gilchrist, Olivia Luccardi, m fl.

Längd: 1 timme 47 min

Tillåten från 15 år

Betyg: AT AT AT AT


David Robert Mitchells andra biofilm (debuten är en liten indie-komedi vid namn The myth of the american sleep-over, 2010) är en redan nu extremt hyllad skräckfilm som rent innehållsmässigt inte är så märkvärdig men som berättar-tekniskt och estetiskt når gudomliga höjder. Med god hjälp av det utmärkta soundtracket.

Mitchell är starkt influerad av den våg av skräckfilmer som John Carpenters klassiker Alla helgons blodiga natt / Halloween (1978) stod modell för. Och förutom att det finns flera blinkningar och rena hyllnings-scener till den stilbildande rysaren som också gjorde Jamie Lee Curtis till den nya skräckdrottningen, så är soundtracket av Disasterpeace (en ung musiker vid namn Rich Vreeland) inte bara helt fenomenalt utan påminner mycket om den ljudbild som Carpenter själv skapade till alla sina tidiga filmer.

Och lika mycket som musiken betydde väldigt mycket för Alla helgons blodiga natts styrka och framgång, gäller samma sak i It follows. Mörk, dov, melodiös syntmusik som skaver och mullrar och liksom bär och lyfter och driver filmen framåt på ett helt makalöst sätt.

Som sagt, It follows är en hommage, en hyllning till det sena 70-talets slasher-skräckisar, men det som gör filmen till något annat än bara en rysare är skildringen av förortslivet i Detroit, en krisande bilstad som t ex Eminem skildrade i självbiografiska 8 mile (2002).  Å ena sidan får vi följa ett gäng ungdomar i en miljö som skulle kunna vara Halloween's Haddonfield anno 1978, men å andra sidan visas många bilder från ett ganska så deppigt och trist Detroit med övergivna hus och tomma gator, en slags uppgivenhet och misströstan som också speglas hos filmens tonåringar. Vilket fick mig att tänka på Gus van Sants skildringar av dagens unga och miljöerna de vistas i, i filmer som Paranoid Park eller Elephant.

It follows handlar om en slags smitta som hamnar hos en person, som för att bli av med den måste hitta någon annan att föra över den till, via att ligga med vederbörande, och på så sätt undvika att bli dödad av detta "något" som visar sig mänsklig skepnad i form av en nära vän eller en främling. Var som helst, när som helst.
Mitchell vet att utnyttja denna mycket skrämmande tanke, att bli stalkad av någon, att aldrig kunna känna sig säker, att man inte vet om den som kommer emot en, vän eller främling, vill en något gott eller ont.
Då kanske många tänker på den japanska skräckisen The Ring, och det är absolut en dimension som finns här, att någon ondskefullt går från en person till en annan, där var det ett videoband, här är det sex som är boven. Precis som i de flesta skräckfilmer från förr, åtminstone. Men tolkningen av det sexuella här lämnas helt upp till åskådaren.

Läskigare filmer har jag sett, det ska sägas direkt, men It follows är en sällsynt lyckad hyllning och samtidigt en uppdatering av den typ av filmer som man har sett tretton på dussinet av, och den är extremt snyggt gjord, välspelad (inte minst av Maika Monroe, som tidigare kunnat ses i sevärda thrillern The Guest från 2014) och drivs fram av ett oerhört suggestivt berättande i sällskap med ett soundtrack som ger gåshud, hela filmen igenom!

Många sköna detaljer och estetik finns att hämta här. Trots att filmen utspelas i nutid andas mycket retro och speciellt 80-tal. Det finns en slags mysighet mitt i allt det obehagliga, en slags känsla av nostalgi som ibland fick mig att tänka på J.J. Abrams Super 8, som ju var en hyllning till Spielbergs tidiga filmer och även matiné-äventyr som The Goonies t ex.

Men tro nu inte att filmen inte är skrämmande! Trots att den inte är en typisk modern skräckis med hoppa-till-effekter var och varannan minut så är den stundtals rejält läskig och nog finns det några scener som får publiken att dra efter andan.

It follows är årets hittills största och bästa överraskningsfilm och jag ser med stor förväntan fram mot nästa film av David Robert Mitchell!

Göran.