Skojaren McCabe (Warren Beatty) slår sig samman med bordellmamman Constance Miller (Julie Christie) i den lilla staden Presbyterian church. Ett omaka par som på något sätt dras till varandra. Hans förflutna kommer ikapp honom, och deras affärsverksamhet står inte längre säkert....

Robert Altmans film McCabe och Mrs Miller (1971) är hyllad och varit omtyckt i flera decennier. En del hävdar att det är en klassiker. Till och början med är western en märklig genre. Kanske rent ut av omöjlig. Det mesta kan ju gå snett, och vad är egentligen en western? Räcker det med salooner, bordeller, revolver-män och en drös tobak och skäggiga statister? Indianer?

I den här filmen utmärker sig mest Leonard Cohens musik, den fångar en känsla, ett vemod , en längtan någonstans. Det är filmmusik när den är som allra bäst: väcker ens fulla uppmärksamhet och får ett eget liv efter filmen. Själva filmen, ja? Det är i mitt tycke en tämligen livlös historia, mycket ägnas åt prat och dialog, vilket jag inte riktigt blir så klok över. Så mycket upprördhet  för - ingenting. Kanske är det en film som man behöver se om och lära sig tycka om?

Warren Beatty lämnar inga djupa avtryck. Och jag frågar mig om han verkligen är någon större skådis? I nästan varje film jag ser med honom, är han mest , eh, snygg. En gammal filmstjärna med andra ord.

Julie Christie är desto bättre och lyckas skapa en person, en spännande karaktär i en väldigt bisarr och nyckfull miljö. Hon har ett fördelaktigt temperament.

Shelley Duvall (The Shining) som gjorde flera samarbeten med regissören Robert Altman syns i en mindre biroll, liksom Keith Carradine (Duellanterna) som filmdebuterar här.

Det McCabe och Mrs Miller handlar om är kanske något jag missar. Den lilla mannens kamp och markering mot stora hotfulla jättar. Nej, jag tror det är mer en film om sin tid och säger något ur den tid filmen är sprungen ifrån. Det här var ju under New Hollywood perioden, strax efter Easy rider (1969), och något år innan Gudfadern (1972) och samtidigt med Last picture show (1971). Altman ville göra något annat än en regelmässig western-film. Hans film var en anti-protest vad storbolagens normer och vad som förväntas av honom. Ingen ska säga till honom vad en film ska vara eller hur den borde vara. Altman ville gå sin egen väg. Och på det sättet är han en förebild och ständigt ihågkommen.  Men jag tycker ändå att den här filmen är händelsefattigt och man lyckas inte riktigt förstå eller känna filmens storhet. Slutfinalen är lite rafflande, om inte annat är det så snyggt, har nog aldrig sett det snöa så tjusigt som i en film som McCabe och Mrs Miller. TA