INHERENT VICE
amerikansk film i regi av Paul Thomas Anderson
Medverkande: Joaquin Phoenix, Josh Brolin, Reese
Whiterspoon, Jena Malone, Owen Wilson, Benicio Del Toro
Eric Roberts, Martin Donovan m fl.
Speltid: 2 tim 28 min
Betyg: AT AT AT AT
Det sägs att när man läser Thomas Pynchons romaner så handlar det om att släppa behovet av förståelse. Man läser hans böcker för att inte få klarhet, helt enkelt.
Så har Paul Thomas Anderson gjort den första filmatiseringen av en av Pynchons romaner, Inherent Vice, Inneboende brist, som romanen heter på svenska.
Och på tal om struktur, ja filmen är trogen myten om Pynchons skrivande: det är bortom all igenkännlig struktur, förväntade konventioner, slentrianmässig dramaturgi och klarhet....
Ska inte sticka under stolen med , att jag har sedan Andersons The master (2011) funderat över regissörens så kallad storhet och vart han är på väg. Det var en film som inte infriade förväntningarna och kändes tung, nästintill en börda, om du frågar mig.
Filmen hade visserligen en stor tillgång, nämligen Joaquin Phoenix.
Han visade alla hur bra han kan vara. Och vilken stor stjärna, skådis han faktiskt är och har blivit genom åren. Han är kusligt bra, alldeles uppslukad av rollen , och så där farlig och oberäknelig som bara dem allra största kan vara: Brando, Harvey Keitel, Robert De Niro, Anthony Hopkins och Christopher Walken. Dem är så övertygande och trovärdiga, ja galet bra , helt enkelt. Det är inte film skådespeleri längre, dem spelar ju inte, dem bara är...karaktären....
Om det fanns tendenser på något stort redan i The Master, inte minst från Phoenixs glänsande, utmanade skådespeleri, så får vi i Enherent Vice maximal utdelning.
Phoenix är helt makalös, han gör sin livs roll och det man läst om i intervjuer med regissören Anderson, tycks stämma. Joaquin Phoenix är vansinnigt rolig i filmen!
I flera scener sitter man och skrattar och tårarna rinner. Hans hippie till privatdetektiv, Larry "Doc" Sportillo är i liknande skola som Dude i Big lebowski (1998), ganska frånvarande, hel såld på droger och ständigt kåt. En anti-hjäle i sin rätta bemärkelse.
I filmen ser han också ut som en yngre Neil Young (vi hör hans Harvest och Journey through the past i filmen ljudspår), med fantastiska polisonger, jeans skjortor m.m. och klär som en yngre Stephen Stills.
Doc får i berättelsens inledning oväntat besök. Hans ex Shasta (Katherine Waterston) tittar förbi hans bostad. De har inte setts på länge. Hon ser annorlunda ut. Hon ber honom om en tjänst. Hon ber honom söka efter hennes försvunne älskare, en inflytelserik och känd lokal affärsman vid namn, Wolfsman (Eric Roberts).
Sökandet efter Wolfman för den påtände Doc till alltmer skumma miljöer med nazister, religiösa sekter, sexklubbar och FBI. När han verkar vara en konspiration på spåren får han sina fiskar varma av den hippie hatande polisen Bjornsen (Josh Brolin).....
Det är en högst egendomlig film och är lika spretig, livfull som en jazz låt. Det är onekligen inte en film för alla.
Inherent vice är svår och fånga, begripa sig på och historien går ständigt in i nya cirklar, nya mönster och spår och man glömmer rätt fort hur allt började. Om du tänker dig hur det skulle vara eller hur det känns när du befinner sig i en okänd skog. Du provar och går och tar in på en ny stig , ytterligare en stig och sedan är man smått vilse. Hur hamnade vi här? Var började stigen någonstans?
Anderson lyckas på så sätt översätta boken till film. Vi i publiken blir lika bortkomna som Larry Doc Sportello. Han försöker lösa ett fall, men han har ingen aning vad han håller på med....
I filmen handlar det mycket om Doc, och vad som händer i hans eget huvud: vad är det som pågår egentligen? Vad är droghallucination? Vad är fantasi? Och vad är faktiskt realitet?
Thomas Pynchon lär har skrivit flera romaner om och med människor som i olika drog-rus drabbas av förföljelsemani och konspirationer. Inherent vice har också sin del. Framförallt handlar det mycket om paranoia....
Något större allvar vilar inte riktigt över filmen , speltiden gör dock sitt och några scener är tunga och vittnar om Andersons period från The Master lever tyvärr kvar. Men här råder en annan energi, ja det är stundtals sjövilt och alldeles underbart galet.
Inherent vice har mycket humor och en oemotståndlig lekfullhet och ett sådant kraftigt inslag av bisarr ton och skruvade skimmer över sig. Flera scener är nästintill hysteriskt roliga!
Och det räcker ju rätt långt att återse äldre skådespelare i oväntade roller (började Tarantino med det greppet?). T ex Martin Short (Tre på rymmen, Tre amigos) är kul som mäktig narkotikakung/ansvarig för en tandläkarklinik.
Jag vet inte om Inherent vice är Paul Thomas Andersons främsta film och ens kan tillskrivas "ett mästerverk", men det är tveklöst hans roligaste film hittills..Har inte haft så här roligt på bio på år och dagar, känns det som. TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar