Drygt 10 år har passerat när vi möter Kenta och Stoffe igen i Ett anständigt liv (1979). Kenta har blivit pappa till Patrik och lever med sin familj i en lägenhet i Jakobsberg. I början på filmen ringer han till polisen. Han har nämligen hör av andra att hans mor blivit arresterad och misstänkt för dråp.

Kentas kompisar som vi mötte från första filmen Dom kallar oss mods (1968) , Kenneth Bosse, Jajje, Tompa och alla dem andra har samtliga hamnat i tungt narkotika missbruk,
Stoffe lever också med kvinna och barn, men han har varit inne på "sjukan" flera gånger. Hans missbruk håller på och kosta honom livet....
Kenta och Stoffe har inte haft kontakt på flera år. Kenta väljer att höra av sig till sina gamle polare när han hör att hans hälsotillstånd har förvärrats....

Andra delen i Stefan Jarls modtrilogi är mörkare än sin föregångare Dom kallar oss mods. Filmen är lite ironiskt i färg till skillnad mot första som var filmad i svart vitt. Vi ser bilder från första filmen kopplas ihop med vad som väntar. Det är fantastiskt skickligt gjort, och frågan är , om svensk film haft en viktigare och vassare dokumentärserie än just Stefan Jarls filmer, möjligen Rainer Hartlebs filmer om barnen i Jordbro.

Det tillkommer en parallellhandling i Ett anständigt liv, en berättelse om Jerka som hänger med dem andra pundarna på plattan. Hans flickvän prostituera sig och försöker driva in "en tusenlapp" om dagen för och ordna pengar till parets drogmissbruk. Hans flickvän har gått på gatan i flera år. Hon misshandlades svårt av en "torsk" vilket bidrog till att hon fick missfall. När hon förlorade sitt barn , förvärrades hennes missbruk ytterligare....
Enligt tjejerna är flera av torskarna , rika ,vita män som lever med familj och "söt hustru" i Djursholm Lidingö och på Östermalm. "De har ju allt" som en av dem säger.
Det framgår också i filmen att nere på plattan, handlar det enbart om arbetarklassungdomarna som hamnar i drogmissbruket. Det händer inte att någon Östermalms-unge hamnar där.

Det är som sagt en mörk skildring av ungdomar, unga människor på glid och nära avgrunden. Men i allt detta elände finner jag några fina scener och bilder. Kenta tar med sonen Patric till landsbygden och vill visa honom skogen, naturen och en plats där "han mår bra av och vistas på". Och bilderna då Kenta hämtar sin mor från Hinseberg för tillfällig permission och hur han kramar om henne och ler och visar livsglädje, det är bilder som jag tar med mig i hela livet....
Varje vuxen människa borde se en film som Ett anständigt liv. Dem här människorna finns ju även i dagens Sverige , men tämligen bortglömda i befinner sig verkligen i marginalen. Vem för Stefan Jarls arv vidare? TA