Har inte tänkt på den här filmen , förrän i dag. Det är fredag och det är den 13:e.
Under uppväxten blev vissa filmer snabbt omtalade och mytomspunna.
Det sades att dem var ohyggligt våldsamma, brutala och läskiga. Minns hur kompisarna i skolans
matsal , hade mat i mun och var för ivriga och pratade allt för högt och för länge
om dels Motorsågsmassakern (1974) och Fredagen den 13:e (1980).
Som flera pojkar i den åldern, i 10 och 11 års åldern drygt, handlade det om en
bisarr, underlig fascination för blod, mord och våldsamheter.
Det kunde ägnas flera minuter om och prata om en enda mordscen och
Jason med hockeymasken, var ju en otäck mordgalning, men han verkade i alla fall vid det där matbordet få en viss, eh
"kärlek"????

Har inte sett den här film-serien på åratal och ärligt talat vid vuxen ålder känner jag mig
lite främmande för och se om filmerna. Vad skulle dem ge mig? Annat än rädsla och fasa?
Tänk om jag skulle finna nymoralism i mig?

Lite hastigt ser jag att Fredag den 13:e fick en nyinspelning så sent som 2009. I originalet från
1980 finns en relativt ung Kevin Bacon i en av rollerna.
Men skräckfilmerna känns lite nära besläktat med musikens hårdrock och heavy metal. Förföljd , utskälld, hånad och kanske bespottad av en flera vuxna. Å andra sidan vinner både skräckfilmen och hårdrocken nya skaror fans och beundrare i varje nytt decennium. Dess lojalitet är tämligen unik. Så därför känns det ju på ett sätt rimligt  att Alice Cooper också sjöng ledmotiv till en senare del i filmserien Fredagen den 13:e.
TA