Den självvalda Ensamheten

En cancersjuk kvinna, Marianne (EvaBritt Strandberg) har inte långt tid kvar och leva. Hon låter sig genomgå en alternativ terapiform. Drogpåverkad möter hon sitt undermedvetna och sitt förflutna. Hon möter sitt forna jag, sitt unga jag med barn och make. Och på dödsbädden blir det en uppgörelse, eller försoning med smärtan och såren som påverkat hela hennes liv och valt henne till och välja ENSAMHETEN.

Om Ingmar Bergman talade om Ensamheten som det straff människor får på äldre dagar och en påföljd för och att ha levt (se Smultronstället från 1958) , så talar regissören Henrik Hellström (Man tänker sitt) om Ensamheten som något självvalt och som nödvändigt ont: "Jag hade kanske inte förmågan till den sortens vänskap, jag kanske inte var gjord för och älska någon annan", reflekterar Marianne i Hellströms underskattade The Quiet Roar (2014). "Varför fortsätta i en tvåsamhet som inte fungerar?" frågar hon sig, "då är det väl bättre och leva själv, det är enklare", noterar hon.

Hon har inte längre kontakt med sina barn som idag är i 40 års åldern. Och under större av hennes liv har hon levt ensam och valde och lämna barn och familj. Maken har sedan några år tillbaka gått bort. Men det var länge sedan dem hade något med varandra och göra.

Deras liv tillsammans är så långt och distanserat i minnet för henne, så det ter sig som en fantasivärld, en parallellvärld , ett annat liv. En historia så främmande så det verkar som det varit ett annat liv , en annan människas värld och upplevelser.
Marianne resonerar med sig själv och med plågsam stämma möter sig själv och sina val och beklagar att hon isolerade sig från Livet....
TA