Heart of a dog

BIO

HEART OF A DOG (2015)
En dokumentär i regi och manus av Laurie Anderson.
Längd 1 timme 15 minuter
Sverigepremiär 19 februari
Betyg: AT AT AT AT

Jag har länge varit ett Laurie Anderson-fan. Ända sedan skivan Big Science kom 1982 med originella låtar som Oh Superman (tog sig upp på andra plats på brittiska topplistan) och Walking & Falling är det något som har för evigt fastnat hos mig. Även om jag inte följt hennes musikaliska eller konstnärliga resa  de senaste decennierna så har hon alltid en speciell plats i mitt hjärta. Hon är en experimentel multikonstnär som alltid gått sin egen väg och skaffat sig en stark skara fans och alltid fått erkännande från kritiker, både inom musik- och konstvärlden.

Heart of a dog är hennes andra film efter konsertfilmen Home of the brave (1986) och är en slags hyllning och kärleksförklaring till terriern Lolabelle som var hennes och maken Lou Reeds älskade husdjur och som gick bort för ett par år sedan. Dessutom väver Anderson in saknaden efter Reed som gick bort 2013 men han spelar en marginell roll här. 

Huvudpersonen Lolabelle

Anderson gör något riktigt remarkabelt här. En högst personlig, poetisk och visuell historia om en hund som egentligen handlar om så mycket annat. Filmen har en drömsk ton som är helt underbar och Andersons lugna och varma röst finns där hela tiden betryggande och suggestiv på samma gång. Lolabelle blir lite av Andersons inkarnation för att fundera och försöka förstå sig på livet och alla dess mysterier. Efter 9/11 flyttar Anderson från New York till landet i Kalifornien för att starta om och många av tankarna handlar om efterspelet till terroristattackerna. Men, som sagt, under filmens ca 75 minuter avhandlar Anderson mycket, det mesta om både liv och död, mest om det senare förstås. Men man blir på ett otroligt gott humör både under och efter att ha sett filmen. 

En animerad Anderson.

Andersons musik, mixen av animerade inslag, hemfilmer och konstnärligt dokumentära scener och konsten att göra sin avlidna hund till huvudperson och visa upp den i olika sammanhang, bland annat när hon lär sig spela på piano, utan att det blir blödigt eller fånigt utan tvärtom blir mänskligt och vackert och starkt. Det är en bedrift.
Och när Lou Reeds låt Turning time around avslutar filmen är det inte långt till tårar. Och skratt. Därför att Heart of a dog är en film som överrumplar dig och får dig att sväva ut från biografen. Det som hindrar den från att gå "all in" är väl kanske det ibland blir lite pretto och småflummigt, men det är en mindre, knappt märkbar markering i kanten.

Trots att dödens skugga hänger över den så är Heart of a dog en film som hyllar livet. Den har ett stort hjärta.

GS.