Sidor

tisdag 16 februari 2016

Bogdanovichs lyckosamma återkomst

Peter Bogdanovich ansågs ju vara en av 70-talets banbrytare i amerikansk film. Han parades ihop med Scorsese, Coppola, Spielberg och utgjorde "New America", USAs motsvarighet till franska nya filmvågen. Bogdanovich slog igenom med Last picture show (Den sista föreställningen) och fortsatte övertyga med komedier som Goddag yxskaft (1972) och inte minst Paper moon (1973).


Under 80 och 90-talet hände dock något. Han försvinner successivt med tiden och blir alltmer anonym. Det är i tv-serien Sopranos (2000-2007) som han får någon slags "renässans", och då främst som skådespelare. Han spelar Elliot, psykologen till Miss Melfi (Lorraine Bracco) och gör det glasklart.

Med hjälp av "vännerna" Wes Anderson och Noah Bambauch gör han komedin She´s funny that way (2014) och vi ser hans första  regisserade spelfilm på över 13 år!


She´s funny that way är den sortens komedi som man inte ser så mycket väsen av sig, numera. Woody Allen har försökt åtskilliga gånger, men jag tycker att han "kört fast" , upprepar sig, och saknar finessen, elegansen och viktigaste av allt; humorn och underhållningen. Och kanske allra mest; charmen.
Bogdanovichs film är lättsam, mycket underhållande och CHARMIG till tusen. Det är ju ofrånkomligt när så mycket bra namn klär ensemblen.

Owen Wilson och Kathryn Hahn liknar vår tids Ryan O Neil och Barbara Streisand (Go´dag yxskaft?) och är båda mycket njutbara och beskåda. De imponerar i både dess komisk samspel och känns väldigt solida , aldrig överdrivna eller överdrivna. Ytterst naturliga och bedårande. Jag ser gärna dem i fler filmer. Owen Wilson har verkligen vuxit och jag ser potential i honom, han har brutit sig loss från hysteriska "grabb-komedier" och tagit sin till Manhattan och blir mer en slags Woody Allen figur, intellektuell, konstnärspersonlighet med en del kärlekshybris....


Det kan liknas med en buskis eller fars, om man vill vara märkvärdig och angripa den här bagatellen. Filmen fick en del kritik för själva ämnet och skildringen av call girls och eskortflickor. Och jag förstår att det blir svårt och försvara filmens sensmoral. Men det är samtidigt synd om man bara stirrar sig blind på det och ser filmen enbart ur det perspektivet. Även om det småskaligt förekommer en viss självdistans och en pytteliten medvetenhet kring filmens kontroversiella ämne/skildring.

Det jag dock gillar mest med She´s funny that way förutom det förstklassiga skådespeleriet, humorn är ju att jag blir på gott humör och bjuds på en del överraskningar. Några scener är riktigt roliga och fyndiga.....


Handlingen då? Som ni märker drar jag ju ut på det med och försöka ge en slags översikt eller ens summering av filmens intrig. Intrigen är inte helt rätt och återge i några korta drag. Teaterregissören (Wilson) möter en karismatisk call girl, Isabella "Izzy" aka "Glo Stick" (Imogen Poots). Med strong Brooklyn-dialekt förför hon kulturmannen. De har middag och slutar i säng. Arnold vill sedan ge henne 50 000 dollar - om hon slutar arbeta som prostituerad och följer sitt hjärta istället. Isabella drömmer ju om och bli aktris på Broadway....

 Så dyker hon upp på en audition för en roll som eskortflicka....  Det hon inte vet är att hon provspelar för en roll i Arnolds teaterpjäs...

Arnolds kollega Josh (Will Forte) bjuder sedan ut Isabella på middag. Det visar sig att Isabella går i terapi hos hans hustru (Jennifer Aniston)....
TA

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar