Sally Field vann en Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll i Martin Ritts drama Norma Rae (1979). I filmen spelar hon en textilarbetande ung kvinna i den amerikanska Södern. Hennes familj jobbar alla i fabriken. Det är  tuffa arbetsvillkor, snålt med raster och förståelse eller empati från arbetsgivaren. Norma Rae ser hur hon sin mamma tappar hörseln och förståndet av det hårda arbetet. Hennes far (Pat Hingle) är inte pur ung längre och får allt jobbigare. Men det är inte bara Norma Raes familj som får kämpa och slita på ett underbetalt arbetet i karg arbetsmiljö. Norma Rae har två barn och försörja och det snackas om henne som en lite för flirtig tjej för sitt eget bästa....
När ett fackligt ombud från New York, Reuben (Ron Leibman) dyker upp och värvar henne till facket och uppmuntrar henne till och läsa böcker och stå på sig, börjar saker förändras i henne och runt omkring henne....
Nu börjar Norma Rae mobilisera folkmassorna och försöka på allvar organisera ett fackligt tungt arbete. Fast besluten att hävda sina rättigheter gentemot arbetsgivaren. Och fast besluten att förändringar i arbetslivet är fullt möjlig. Detta till arbetsgivarens stora förtret....

Sevärd film inte minst på grund av det relevanta ämnet och skådespelarna. Det är främst Sally Fields (Inte utan min dotter) stora ögonblick, idag är väl hon bortglömd, och detta påminner oss varför hon en gång var en av Hollywoods stora kvinnliga stjärnor.

Kul även och se Beau Bridges (De fantastiska Baker boys) som Norma Raes älskare och Grace Zabriskie, som är kanske mest känd för rollen som Laura Palmers mamma i Twin Peaks. Här har hon en liten roll som arbetskollega till Norma Rae. TA