Clint Eastwoods film A perfect world (1993) jämför Roger Ebert med Badlands (1972) och han hyllar den gravt som en film vilken regissör som helst gärna skulle vilja sätta händerna i.
http://www.rogerebert.com/reviews/a-perfect-world-1993

Det sägs också att Steven Spielberg så gärna ville regissera A perfect world, men av någon anledning blev det annorlunda. (www.imdb.com)

Ebert slår fast att A perfect world handlar om våldets uppkomst och hur dess sjukdom sprider sig. Och det är lätt och se vad han menar. Våld föder våld. Barn som aldrig fått kärlek utan bara matats med stryk, vart skall dem ta vägen? Har dem några större alternativ?

 En fånge, Butch (Kevin Costner) smiter och när han är på rymmen från fängelset tar han en pojke, Philip (T J Lowther) till gisslan. En human och erfaren prisjägare Garnett (Clint Eastwood) får fallet och hitta honom och föra hem pojken åter till sin bekymrade mor.

Under "resans" gång utvecklas det en unik vänskap mellan pojken och fången. Butch blir som en fadersgestalt för Philip och han ser sig själv i barnet. Han var en gång likadan som pojken i spökdräkten. Hans förflutna spökar bokstavligen igen för honom. Pojken i honom är en sedan en tid tillbaka, begraven och död. Och han verkar sannolikt sakna , oskuldsfullheten, det rena och det oförstörda , det goda och den starka viljan att göra rätt. Någonting förgjorde honom, omvände honom. Skuggorna kom över honom och ledde honom in på vilovägar....

Men är det försent och ta fram det goda?

Det finns en del starka scener i A perfect world, i synnerhet mot slutet, nära uppgörelsen. "Duon" närmare sig en plantagegård. De stannar hos en svart familj, och till en något knastrande grammofon dansar Butch med husets kvinna. Men dansen störs av mannen i huset och hur han slår sin egen son. Butch reagerar och när det uppdagas på radion att en vit man är på flykt från rättvisan och har en liten pojke med sig som gisslan, blir alternativen plötsligt väldigt begränsade.
Butch riktar sin 38:a mot mannen i huset. Och hotar honom till döds och befaller honom och säga att han älskar sitt barn.... Det blir nästan ironiskt eller motsägande: tvinga någon att älska sitt barn. Hota någon till döds för och älska sitt barn...
Det skildrar dock i en enda scen vad som kanske driver Butch i hans mörker, hans sår som ekar smärta ,  och uppkom i hans barndom, då han växte upp i en bordell och han såg för mycket , och såg saker han inte borde ha fått se....

Det är inte att förglömma filmens anspråk på större ambitioner. I prisjägarens sällskap har han en sympatisk kriminolog (vackra Laura Dern) och en genomelak FBI-agent som hellre skjuter än förhandlar. Och det blir ganska klart att Eastwood vill med filmen diskutera våldets organismer och vad den egentliga ondskan briserar ut någonstans. Är det alltid ondskan som klingar ur den jagade och den som gjort sig ovän med den så kallade RÄTTVISAN?
TA