akvarium

FISH TANK (2009)
Brittisk diskbänksrealism i
regi av Andrea Arnold
Medverkande: Katie Jarvis, Michael Fassbender, Kierston Wareing m fl.
Betyg: AT AT AT AT

Brittiska regissören Andrea Arnolds andra film efter debuten Red Road (2006) är ett diskbänksdrama som inte bara ligger däruppe i eländenivå med de riktigt skitiga rullarna av Ken Loach utan som faktiskt slår de på fingrarna rent filmiskt och genre-förnyarmässigt också skulle jag vilja påstå.

Jag menar, hur många skildringar på vita duken har man inte sett som tar upp England av idag, the lowclass med sina problem, våld, incest, droger och alkohol. Trasiga familjer, noll kärlek och ett kallt samhälle som bara skiter i sina invånare. Ibland blir man trött på såna filmer och kan känna att man sett det man vill se, vad kan ännu en rulle bidra med?

Jo, i det här fallet så handlar det om två saker. Den ena är regissören själv, Andrea Arnold (på bilden till vänster) som med en klockren precision, detaljrikedom och en slags självklar känsla för miljöer, timing, musikval framkallar en realism och en närhet som blir väldigt angelägen och brännande. Det andra är sensationen och naturbarnet i huvudrollen Katie Jarvis, född -91 och med tidigare noll erfarenhet av teater eller film, som här lirar Mia, 15 år. En troublemaker med dansdrömmar och som ser det som den enda chansen att komma därifrån - eller åtminstone att kunna drömma sig till en bättre plats.

Det finns ju en uppsjö av fantastiska debuterande barnskådisar och många gånger har det gått inflation i superlativer om alla unga, okända skådisar som kommer fram från ingenstans.

Men banne mig om inte den här Jarvis är nåt av det grymmaste jag sett på den vita duken. Helt knäckande, naken, ärlig, sårbar, äkta, ja, you name it.

Mannen som kommer in i hennes liv och förändrar allt, mammans nya pojkvän, liras av den flitige Michael Fassbender som verkligen har många strängar på sin lyra. Utmärkta insatser in filmer som Eden lake, Hunger, Inglourious basterds för att nämna några och han dyker upp i typ 3, 4 filmer under 2010.

Man tror sig ibland veta hur det ska gå för Mia, men regissören Arnold håller en på halster och lyckas skapa en fullständigt trovärdig story så att det liksom blir som det blir och man köper det. Man slits mellan hopp och förtvivlan och känner inte bara för Mia utan för många av karaktärerna. Även om man inte alltid gillar dom i alla lägen, särskilt inte Mia vid vissa tillfällen och inte heller hennes mamma, även om man förstår varför hon är som hon är. Och att det finns många, många som är som hon. Mias mamma, en ung, partysugen, oansvarig, mansslukerska som i stort sett skiter i sin äldsta dotter spelas utmärkt av Kierston Wareing från Ken Loach- filmen It's a free world (2007).

Välspelat över hela linjen och nyanserat och du har den där knuten i magen hela tiden men kan inte sluta titta och det är väl tecken på en bra film, hur jobbig den än är att ta sig igenom.
Man vet aldrig riktigt hur Mia ska orka, om hon kommer orka, men samtidigt finns den där glöden, envisheten och ett inre driv som gör att man känner att hon kommer bli alright tillslut. Hoppas man...

Ytterligare ett lager av mästerlighet i filmen är hur Mia uppfattas av omvärlden och hur hon uppfattar sig själv, hon är något av en tomboy men precis som hon smyger med dansen så smyger hon med de mer feminina attributen som smink, örhängen och annat. Det är när hon ska dansa som de åker på, annars är det träningsbrallor, uppsatt hår och hood som gäller. Den inre kampen om vem hon är och vad som händer i kroppen är ett drama i sig som Arnold tillsammans med Jarvis lyckas engagera tittaren ordentligt i.

Några magiska scener som gör att den förtätade realismen glider över i något annat, något mer filmiskt, gör inte att filmen tappar trovärdighet utan den blir bara mer stärkt av det, man sugs mer in i Mias värld och hur hon faktiskt känner sig som instängd i ett akvarium och om det är en känsla hon gillar eller om det är som en fångenskap hon vill bryta sig ur med hjälp av dansen är jag inte säker på, men det är vackert skildrat hur som helst.

Nu kanske det här låter som högsta betyg, men det blir inte riktigt det, kanske med lite distans längre fram, storyns grundläggande brist på originalitet och speciellt en utdragen, mycket jobbig scen som har med ett litet barn att göra så stannar betyget på en 4:a. En stark sådan.

Andrea Arnold är en mycket talangfull regissör helt klart, nu måste jag snabbt spana in debuten Red road! Och Katie Jarvis har redan skapat eko ändå bort till Hollywood, snacka om att gå från total anonymitet till en av filmvärldens nu största snackisar på mycket kort tid!

Ska bli intressant hur som helst att följa Jarvis vidare öden. Blir hon kvar i England och väljer kanske att satsa på nåt helt annat än film? Eller fångar Hollywood upp henne och käkar upp henne för att spotta ut henne som en ny Keira Knightley att spela i typ Pirates of the caribbean 5?
Göran Skoglund.