Ian Brown

Konsert: Ian Brown
Plats: Göta Källare, Stockholm
Betyg: AT AT AT AT

Det är tätt, trångt och fullt av förväntan i luften strax innan brittiske popgurun Ian Brown kliver in på Göta Källares scen. För många är Brown verkligen en ikon, en superstar, en Gud rentav, inte undra på när han ändå en gång i tiden var med i ett band som hette Stone Roses. Det kanske bästa och mest inflytesrika popband som funnits, ja vid sidan av Beatles då förstås, i varje fall i modern tid måste man nog påstå det även om många säkert skulle argumentera för andra grupper, som t ex Oasis (tror nog min kollega här på bloggen, Thomas, skulle nämna bröderna Gallagher...).

Det verkligen känns i luften att man är på en upphausad spelning och för mig som lyssnat väldigt lite på Browns soloprylar blir det lite som att jag känner mig utanför men när Brown och hans fem-manna band drar igång lite drygt halvtio så drabbas jag av både nostalgi och en känsla av hur snabbt jag kommer in i musiken och arvet efter Stone Roses. Liksom hela känslan, det där urbrittiska i både musiken och attityden och stilen, inte bara hos Brown utan även bland publiken.

Brown verkar trivas, solbrillorna åker av och på och han glider runt på scenen med en tamburin och frågar hur vi mår och deklarerar att "in Stockholm there's so fucking gooood-looking girls" ett inte helt originellt uttalande men det känns ärligt.
Musiken är skönt laid-back och konserten gungar på trivsamt och blir gradvis bättre, tajtare och mer smittande även om ljudet till en början är riktigt sunkigt, burkigt och svajigt eller så är det Brown som har problem med rösten ibland?

Självklart händer det som nog de flesta väntat på, att han ska köra nån Stone Roses låt, jag hör några skrika "I wanna be adored"! men efter att ha improviserat fram några takter från Beatles "I wanna hold your hand" så rullar de första takterna från klassikern "Fool's gold" fram och taket lyfter. Fookin' Ayy!
Personligen rös jag hela låten igenom och nu var nostalgin total och ett faktum och när konserten tog slut strax därefter så var jag rent av lycklig och ville bums se en återförening av Stone roses.

Men, med lite distans till det hela, så undrar jag om man verkligen vill ha det? Kan det verkligen bli så bra som det en gång var? Det blir ju sällan det, eller hur?

/Göran