Luciana (Stefania Sandrelli) blir kvinnan som alla tre förälskar sig i. Hon drömmer om och bli skådespelerska...
Åren går och Nicola summerar bäst vad som hände med människornas liv: "Vi skulle förändra världen - men det var världen som förändrade oss"
Flera har hävdat att det det här är kanske världens bästa film, och ibland är jag inne på liknande tankar. Allt känns så genuint och äkta, och så självklart. Det är smått oemotståndligt med alla blinkningar till filmhistorien i filmberättelsen, Cykeltjuven (1948) och inte minst Det ljuva livet (1960), där vi ser Fellini och Mastroianni spela sig själva. Det är bitterljuvt, bländande vackert som en sommarmorgon och du översköljs inte bara en eller två gånger av STORA KÄNSLOR.
Många scener är fullkomligt genialiska och moderna i sättet hur man berättar och använder filmmediet. Luciana är ute och festar med Nicola, i berusningen saknar hon mest Gianni. Impulserna tar henne till en fotoautomat. När Nicola äntligen tror sig ha funnit henne, - vid fotoautomaten - är stolen tom, men ut ur maskinen matas fotoremsan, och vi ser hur hon dränkts i krokodiltårar....
När Scola vill visa oss i publiken att historien tar en ny vändning och vi ser en nya era, epok komma: då övergår filmen från svart vit till färg. Greppet är inte så ovanligt , kanske numera, men det är sättet i den här filmen som det görs på , som får mig och bara småle. Luciana förflyttas efter ett misslyckat självmordsförsök från klinik och hon skickas iväg i en slags flyttbil. När bilen lämnar torget, lyfts kameran till fågelperspektiv, och vi ser hur bilen kör iväg och kvar blir Antonio och Nicola, men de syns knappt. Istället är det en man som målar konst på torgets gatumark - och han målar successivt motivet i , tja, färg....till tonerna av Armando Trovajoli sensibla musik. Filmmagi av högsta märke!
När man ger sig an och skriva om en film som denna, inser man hur svårt det är ibland och hitta dem rätt orden.... man håller av en film så mycket, så orden tycks meningslösa, eller snarare otillräckliga för och beskriva den reella kärleken som man hyser.....
Vi som älskade varann så mycket är en film, man gott kan se om en gång om året. Det kommer inte kännas bortkastad tid, snarare att den berikar livet och bekräftar filmens tyngd, essens och du minns och känner hur du ännu en gång hamnar i berusning. Har du en gång sett och upptäckt den här filmen, vill du inte leva utan den. Det blir en film som följer dig och som du följer under ett helt liv.
Nu har jag nyss sett om filmen för 6:e gången och man känner sig hög på livet. Svävande känsla. Inledningen på filmen är alltjämt mystisk för mig. Gåtfullt. Scola visar ju samma scenario eller spelar upp samma scen två gånger. Begriper inte riktigt hur det kommer sig. Handlar det om hur något blev och utfallet av detta och glappet med vad man önskade hur något skulle bli? Eller handlar det om det ödesbestämda? Även om man fick leva om livet, så skulle livet ändå sluta på samma sätt?
Det mystiska, det obesvarade och det egendomliga bidrar naturligtvis inte till mindre fascination för den här filmen....
Och nu den här gången, uppmärksammar jag Giannis hustru, Elide (briljant spelad av Giovanna Ralli) och hennes livsöde. Detta är mycket rörande. Klumpig, föga världsvan och obildad omhändertas hon av den säkre Gianni. Men hon är inte älskad, hon känner mer kontakt med konstnärliga föremål och ting än med sin kylige, maktgalne make.
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar