Det männen inte anar är att det som dem ser från den dramatiska scenen kommer bli en symbol för vad de själva kommer utstå och försöka göra inom en snar framtid. Att hjälpa och stötta kvinnor med svårigheter - för att kunna få dem och dansa igen....
Sjuksköterskan Benigno (Javier Cámara) noterar sin "platsgranne" under teaterföreställningen. Journalisten/författaren Marco (Dario Grandinetti), en 40 årig drygt , stilig argentinare med ståtlig hållning. Han fäller tårar under pjäsen.
Benigno glömmer varken pjäsen eller honom.
Till vardags sköter han om Alicia (Leonor Watling), en före detta ung balettdansare som befinner sig i koma efter en bilolycka. Han möter Marco på sjukhuset, hans kärlek, tjurfäktaren Lydia (Rosario Flores) ligger på samma avdelning. Efter att hon blivit stångad av en tjur har hennes hjärna blivit totalt förstörd.
Hon ligger också i koma.
De två männen blir goda vänner, och successivt berättar Pedro Almodovar i filmen Tala med henne (2002) väldigt elegant bit för bit, en säregen, gränslöst vacker och svart historia om förbjuden och omöjlig kärlek. Här berörs också gränsen eller gränserna för den tunna linje mellan romantikern och psykopaten. Kärlek och dårskap. Vansinne, besatthet och längtan och stort hjärta.
Filmens titel syftar på Benigno som talar ständigt med patienten Alicia, om allt han tänker på, ser och upplever. Han frågar även henne saker. Hon berikar hans liv.
I ett annat rum i korridoren sitter Marco vid Lydias säng. Han tar sig över huvudet. Han kan inte tala med henne, för han tror hon inte hör. Det skulle vara som om han försökte prata med en krukväxt. Hon hör mig inte. Hon förstår inte, tänker han. Benigno uppmuntrar dock honom och försöka tala med henne....
Det är en mörkare, mer allvarlig film från spanjoren Almodovar som ofta brukar vilja krydda sina filmer med färgstarka karaktärer, temperament, hejdlös och galen humor och hysteriska infall. Tala med henne är något helt annat. Har mer gemensamt med dess föregångare Allt om min mamma (1999). Kanske kan man jämföra Almodovars lite mer dova inriktning med vad som också hände med Woody Allen under 00-talet? Och det är inte alls dumt. Woody Allen gjorde ju utmärkta thrillern Matchpoint (2006) och Almodovar gör Tala med henne , som börjar bli en av mina riktiga favoritfilmer.
Det är liksom svårt och sätta finger på vad som gör det så hysteriskt bra. Men det är något i stämningen , det sensuella, uttänkta berättandet med berättaröster och dem spanska gitarrerna, växlingen mellan konventionellt filmberättande och det irrationella. Almodovar flyttar mellan tid och hur han väljer och slänga in filmreferenser och hyllning till stumfilmen, som är fantastisk rolig och fräck, en film som han kallar för Älskaren som krympte, som får betydelse för historien och i synnerhet Benignos öde. Dialogen är av högsta klass, och skådespelarna vill man ju bara se mer ut av i framtiden!
Det finns en spänning i den här filmen, en laddning som aldrig avtar eller bleknar, det är en film som känns ändå in i magen, som får mig till tårar och man hamnar i ett komplicerat gränsland mellan galenskap och empati, kärlek och omvårdnad och hänsyn. Det är en film som behandlar ämnet Ensamhet och höjer det ytterligare en nivå än vad Scorsese gjorde med Taxidriver (1976) och precis som med man kände för Travis i den filmen så känner man liknande för sjuksköterskan Benigno, man både förfasas över honom och känner väldigt mycket empati och lider med honom.
Utan att avslöja för mycket, finns det givetvis en nyckelscen i filmen som också får särskild betydelse för berättelsens utgång. Alicia karismatiska danslärare, Katarina (Geraldine Chaplin), förklarar för Benigno och Alicia sin senaste idé om en dansförställning som hon kallar Skyttegravar. Hon beskriver föreställningens tema, ur döden uppkommer liv, för varje död soldat (pjäsen utspelar sig under första världskriget) uppkommer en dansös. "Ur det manliga uppstår det kvinnliga. Ur det jordiska uppstår...."
och Benigno gissar: stranden?
"nej , ur det jordiska uppstår...fortsätter Katarina och tystnar....söker efter orden...
Benigno gissar likt ett barn: Vattnet?
nej, det eteriska...utbrister hon....Ur det jordiska uppstår det eteriska, det ogripbara, det andelika...."
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar