I Guiseppe Tornatores (Cinema Paradiso) finstämda film Malena (2000) är det 40-tal och världen brinner av ett världskrig. I en mindre stad nära Sicilien väcker sköna Malena (Monica Bellucci) männens okontrollbara upphetsning och kvinnornas avundsjuka och ilska.

Ynglingen Renata blir förälskad i henne. Malenas man försvinner i kriget, och hon blir änka. Hon beskylls för det ena med det fjärde, och Renata upprörs av den alltmer intensiva ryktespridningen om henne. Hon målas upp av sin omgivning som en häxa och sköka.
Renata är förlorad i henne och ägnar dagarna med drömmerier och fantasier om henne och honom och scener från de biofilmer han ser såsom Tarzan och amerikanska westernfilmer.
Men varför väcker Malena sådan anstöt och hat i sin omgivning?
En del säger att hon är anledning till att flera familjers splittars....

Italienarna kan väckas mitt i natten och liksom fransmännen göra filmer med mycket känslor och med eminent musik och dialog som ofta inspirerar likt dikter eller filosofi texter. Det verkar vara en del av deras dna....

 Det går inte annat än hänföras av en film som Malena. Visst har vi sett detta förut, en kvinna som fångar en hel värld och Monica Belluci är kanske vår tids Birgitte Bardot. Stilikon, förförisk som få och konstant vacker. Malena är kanske inte den mest feministiska film som gjorts, men här finns mycket hjärta, och den italienska miljön trollbinder dig. Det sensuella, det vitala, det uttrycks och livfulla temperamentet är en härlig konstrast mot det "landet lagom karaktär"(det ständigt "rationella" som ideal) som härjar i svensk film och den beständiga amerikanska "skriv saker på näsan" dramaturgin. TA