Ser om Skyfall (2012) och jag frågar mig om man verkligen kan se om äldre Bond-filmer efter denna?
Sam Mendes film är uppdaterad och verkligen i takt med tiden. Här finns distans och man driver en smula med klichéerna från tidigare avsnitt i serien, som t ex Qs sprängladdade pennor.


I Skyfall finns också lite ambition av djup och en alltmer komplex bild av agent 007. I slutuppgörelsen befinner vi oss i Bonds uppväxts-miljö, i ett spökhus i Skottland, långt ute på vischan. Inga grannar, ingen kommunikation. Ett slags ingemansland. Men här finns vacker natur och jakmarker för den som behagar.

Men återigen, med dagens Bond som både förnyar sig och återuppföds men också driver lite med traditionen men även lyckas följa den, kan man se om t ex Åskbollen (1965) och få ut något av den filmen?
Kanske, men också kanske inte. Allt handlar ju om vad man är ute efter. Bond anno 1960-tal och dagens version har gemensamt att båda tappningarna vill ju underhålla. Men utifrån sin tids fodringar och sin tids klimat med allt vad det innebar.
 Men jag tror att det blir ändå svårare att se Sean Connerys filmer, efter att man sett den nutida versionen.

Kanske är det bara Goldfinger (1964) , om ens den som fortfarande håller? Dem äldre filmerna handlar väl bara om nostalgi, förmodar jag.

Pierce Brosnan var länge en efterlängtad 007-kandidat, men kontrakt med tv-serien Remingthon steele höll honom borta från Bond-kostymen. Han fick dock sin tid (1995-2002) , dessvärre blev hans filmer , dem minst intressanta i hela serien. Under hans epok är ju hela serien under en smärre kris, Kalla kriget finns inte längre mer och idéerna och påhittigheten som tidigare faktiskt var lite av seriens signum verkar vara som bortsmält. Skurkarna påminner om gråmulet väder....

Dagens Bond i form av Daniel Craigh har en utmärkt mix av allvar, en tyngd, en realism, fiktion och mörker, humorn är nedtonad, men förekommer på sina håll. Jag vet, man ska väl inte jämföra, men tidigare har ju agenten fått kritik för att han är antingen eller.

Timothy Dalton beskylldes ju för att vara för "seriös" och sakna helt humor (inte helt rättvist), George Lazenby fick ju bara en chans och ansågs inte särskilt karismatisk och sakna talang för skådespeleri, Roger Moore hyllades för det mesta för hans humor, men det kunde även "sänka" honom.

Connery har i många år rankats som den främste agenten. Men jag ser filmerna segla ifrån mig för varje år som går. Det tillhör verkligen en annan tid, en annan era, och det påminner mest om ett studiebesök på ett historisk museum, med en entusiastisk guide och ett gäng uttråkade tonåringar som helst vill vara någon annanstans. Och jag relaterar enklare till tonåringarna än guiden, om man säger så....
TA