Cinema Paradiso (1988) är en förtjusande human historia om vänskapen mellan pojken Toto och biografmaskinisten Alfredo i Siciliens 40 och 50-tal. Alfredo vill inte att pojken går samma väg som honom.
Han säger:
- Vad du än gör i livet, älska det du pysslar med, som du älskade filmen när du var ett litet barn
- Bejaka livet!
- Lämna småstaden se dig omkring och upptäck världen och mer om dig själv!
Toto lever med sin syster och mor. Hans pappa är frivillig i kriget och det sägs att han är stationerad i Ryssland. Liksom Giuseppe Tornatores Malena (2000) ser vi en historia med en pojke i huvudrollen, och det är liknande tidsperioder, 40 och 50-tal , kriget står i fokus, religionen, sexualiteten och besatthet av något slag.
I Cinema paradiso blir Toto fullständigt galen i film och rörliga bilder. I Malena blir pojken alldeles uppslukad av en kvinna. I bägge historierna ser vi också hur en man, en make, en pappa är saknad i kriget.
I Totos fall blir Alfredo en slags fadersgestalt. Totos minnen av sin egen pappa börjar falna. Alfredo som inte sällan hänvisar till filmens värld och citerar hej vilt från filmer, beskriver Totos pappa som "en lång, smal och trevlig variant av Clark Gable"...
Det vi ser i Cinema paradiso är en kärleksfull hyllning till filmkonsten (Jean Renoir) och hur allt började och hur det utvecklades (bion dör i konkurrens med televisionen och videon). Biografen som samlingspunkt för människorna, som informationskälla, som glädjespridare och platsen där publiken faller omkull med sina känslor. På många sätt är Biofilmen dåtidens nya religion.
Här finns prästen som ringer i klockan när han ser olämpliga scener. Kyssar skall censureras.
Alfredo lär Toto allt han kan inne i det svettiga maskinist-rummet , inklusive hur man censurerar så kallade mindre lämpade scener.
Livet rinner iväg. Livet passerar. Vem blev du? Vad ville du bli? Vad hände med dina drömmar?
Alfredo skadar sig allvarligt efter en svårare brand som inträffar på biografen. Han säger till Toto att man kunde önska sig att livet vore som på film. Men livet är mer komplicerat än på film.
Toto växer upp, förälskar sig i Elena och tänker vänta på henne i en evighet för att hon ska bli kär i honom.
Han tar över Alfredos arbete som biografmaskinist och en ny biograf öppnar vid namn Cinema paradiso, en plats, en dröm, en oas som kommer förgylla många människors liv i decennier. Generationer växer upp med den samlingsplatsen och här skapas minnen som aldrig dör. Toto får hjälp av sin läromästare som numera är blind , men tycks ändå ha blicken klarare än någonsin över vad som är viktigt i livet och vad man borde göra.
Mina tårar faller ner när jag ser Toto som ung vuxen man lämna sin hemstad och vinkar genom tågets fönsterruta mot stationen och Alfredo, hans mor och anhöriga. Ennio Morricones tjusiga musik drabbar mig djupt och gör mig så känslosam och vemodig. Det blir inte vackrare än så här. Cinema paradiso är ett litet mästerverk och en av mina absoluta favoritfilmer. Och till skillnad mot många andra filmer, blir den bara bättre med åren....
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar