Fellini fascinerar som ingen annan

En något förvirrad , livstrött filmregissör (kanske Fellinis alter-ego) Guido (Marcello Mastrianni) kämpar med en filminspelning. Vad handlar filmen om egentligen? Finns det egentligen en film och berätta när allt kommer omkring?
Han möter bekräftelsekåta skådespelare, äldre och yngre älskarinnor, sin hustru som han slutat bryr sig om sedan länge, vänner, bekanta etc.
Han tvivlar, han funderar över livet som gått, han ser sin barndom passera honom periodvis, skeenden och fragment av ögonblick. Spår från barndomen , spår från första mötet med sexualiteten, kvinnorna och han minns Moderns Kärlek och ömma Omvårdnad. Och han förföljs ständigt av den katolska uppfostran. Är Gud närvarande?
 Vad innebär det och leva och född in i synd?
Filmen som han jobbar med innehåller också dessa bitar, självbiografiska inslag, och hans belackare frågar honom hela tiden: är din berättelse intressant för andra? Ditt liv är viktig för dig, men är det viktig för andra?

Fellinis 8 1/2 (1963) har påverkat och påverkar än filmklimatet och flera yngre och efterföljande filmmakare har influerats och inspirerats av filmen (inte minst Charlie Kaufman och hans Synecdoche, New York). Inte konstigt. Italienaren var nyskapande och före sin egen tid och sättet och beskriva och skildra människor på. Det finns något skakigt, något distat och lite förstört och karaktärerna här är i skärvor. Sökandes. Men väldigt vitala och levande. Det hoppar mellan nutid, dåtid , fantasi, dröm och verklighet. Kanske är Livet bara ett enda resultat och slutprodukt av samtliga ting?


  I 8 1/2 finns ju meta-handlingen, eller greppet som liknar meta , det skildrar en kreativ process, och en film om hur någon jobbar med en film. Och med tiden suddas skiljelinjen ut fullständigt mellan vad som händer i hans privat och konstnärliga liv, minnen, drömmar och verklighet flyter ihop. Det finns egentligen ingen regelrätt eller ens traditionell handling: filmen lever sitt eget liv och tar med dig till något som inte liknar någonting annat.

Religionen har en stor del av italienarnas liv, prästerna, biskoparna och kardinalerna framstår som kontrollanter och förtryckare av frihet. De jagar bort pojkarna från stranden och deras "smutsiga dans" med kvinnan som dansar "förbjuden rumba". Religionen ses inte som någon god kraft eller som ens något Guido hämtar kraft ifrån. Religionen är något han hela tiden för en kamp och reser sig emot.

Det är en också en film om den självupptagne och centrerade filmregissören med jätteegot och som förväntas behandlas därefter. Här ser vi en förvirrande presskonferens där all världens press frågar honom om allt och inget. Vad tycker katolicismen om marxismen? Vad anser du om pornografi? Varför gör du inga romantiska filmer?
 Hur tar mig sig ur den här cirkusen? Producenter som tar åt sig äran men samtidigt försvarar "sin regissör", som en fotbollstränare ger sina stjärnor sitt beskydd. "Han är i god form" säger han bara om den likgiltige och trötte regissören som gömmer sig bakom alltför stora solglasögon. Tystnaden säger allt.

Och kvinnorna som jagar honom, åtminstone är det en stor del av hans självbild. Men vem är han? Och vem borde han vara inför sig själv? När han samlar alla kvinnor i ett harem, blir allt en löjlig komedi. Han själv förvandlas till tämjare av flera kvinnor med piska. Kvinnorna försöker sluka och förgöra honom....
Och vad kan han göra för och återhämta energi och kraft till Livet? Han är 43 år gammal, hur gör han för och uppskatta och prisa livet igen? Förmår han hitta en väg ens till det?

I en dokumentär som heter Det försvunna slutet (2003, Lúltima sequenza) av Mario Sesti berättas det intressant om inspelningen av filmen 8 1/2. Det mesta präglas av slutet som aldrig blev av. Slutet med tågscenen som skulle föreställa, resan bort ifrån livet och långsamt färdas mot det svarta hålet, Döden. Men Fellini valde bort slutet. Knappt någon ifrån filmteamet minns scenerna och vet knappt om ens materialet eller scenerna som filmades finns kvar. Gideon Bachman intervjuade regissören då mellan och efter tagningarna, året 1962. Han tog över 3 000 foton ifrån inspelningen och visst fångade han bilder ifrån det tilltänkta slutet. Människor klädda i vitt på väg med tåget.

Fellini vill själv inte analysera eller ens bilda teorier kring sina filmer. Han gillade heller inte att man envisades och säga att filmen var självbiografisk. Man behövde inte förstå filmen. Film handlar inte om och förstå. Det handlar om känna den, som han själv säger i en av intervjuerna med Bachman i dokumentären.

Han ogillade att se filmer på bio:
"Jag ska vara uppriktig. Jag kan ge dig tjugotusen skäl. Jag hittar ingen parkeringsplats när jag ska gå på bio. Jag knullar hellre än se en film. Jag kan ge dig massor av skäl.  Det besvärar mig att se en förställning med tusen personer och reagerar som alla andra".

Han ville befria filmen:
"Vi måste befria filmen ur verklighetens slaveri. Den fysiska verkligheten. Filmens förbannelse har alltid varit att tvingas underkasta sig verkligheten. Att enbart avbilda en viss aspekt av verkligheten. Det beror på att vi måste använda ett redskap som kameran som representerar en naturalistisk synpunkt.

Hans syn på sitt arbete handlar dels om ett utforskande och undersökande förhållningssätt:

"Det enda jag kan säga om mitt arbete är att det är en uppriktig vittnesbörd om mitt liv och mitt sökande. mitt arbete hjälper mig och leva. Att fördriva veckor och månader. Och ibland är det som en spegel som jag håller upp framför mig och kan föra dialog med. Det är ett slags sökande men inte efter lösningar. för när jag har hittar lösningen , vad gör jag då?
jag hoppas att det är ett sökande som alltid ska fortsätta...för meningen med livet är just sökandet".

och dels ger hans arbete livsglädje:


...."När jag förbereder en film gör jag allt i min förmåga för att förverkliga något som fortfarande bara finns i min fantasi. Men jag gör allt för att få det att leva.
När jag sen börjar filma, och redan före det blir saken som jag har skapat något som lever mig.
Som lever mig? Du lever ut det? (Bachmans frågar)

han beskriver det som något som liknar en resa:

"Man packar, klär sig för resan, går till stationen, köper biljett och tar plats i vagnen. Plötsligt tar allt slut. Tåget går. Man har inget att göra. Det är inte man själv som reser. I det ögonblicket tar resandet över en. Förstår du?
Din egen skapelse tar över? (Bachman)
Ja, så när jag gör en film...är jag som i trans.
Säger man trans?
Jag är uppfylld av glädje och energi för att jag känner att någon eller något annat beslutar allt åt mig"....

Anouk Aimée och Sandra Milo som Luisa respektive Carla.... 

....Och Claudia Cardinale som Claudia i filmen 8 1/2

Kvinnan, varför trollbinds vi ständigt av henne? Enligt Fellini handlar det för i kvinnan finns mannens andra hälft. Sidor i mannen som han har avskärmats ifrån. Hjältarna i hans filmer, menar han, har inte lyckats förena sig med sin "Andra hälft". I filmen 8 1/2 ser Guido en kvinna, Claudia (spelas av Claudia Cardinale) som skulle kunna vara hans "själsfrände", men han kan inte ge henne liv som människa eller konstnär. Hon förblir ett spöke som dyker upp och försvinner färgad av poetiska och romantiska föreställningar. Om han lyckades förverkliga henne och kunde förenas med henne och sina sanna själ så skulle han kunna lyckas genomföra filmen Men han är maktlös. Hon blir bara kvar i hans förvirrade fantasi. Och han ger upp och och säger att han inte kan göra någon film.

Det är en också en hyllning till Leken. Det är det som gör oss till människor. En gåva vi utrustat oss med från födseln och som gör oss levande och håller oss långt borta ifrån Det svarta Hålet (Döden).
TA