Ser om Natural born killers (1994) och måste säga att den är faktiskt i min värld betydligt intressantare nu, än när jag såg den senast, för drygt 20 år sedan (jag var för ung för och förstå filmens symbolik och budskap).

Det är långtifrån ett mästerverk , men Oliver Stone har ju alltid förmågan och fascinera med sina filmer, här med hjälp av Quentin Tarantino, vars idé ligger som grund till filmens manus, som Stone sedan skrev.

Filmen var före sin tid eller kanske i takt med sin tid , gällande dess vålds och mediesatir. Unga paret Micky (Woody Harelson) och Mallory Knox (Juliette Lewis) blir genom medierna rockstjärnor och hjältar, det till trots, att det mördar i stort sett allt som kommer före deras väg....

En uppblåst kriminal reporter, Wayne Gale, (Robert Downey Jr) följer mördar-paret intensivt och ger dem  mycket publicitet i programmet American´s assassin´s ("Amerikas galningar").

Deras vägar korsas när paret åker fast , efter att kriminaldetektiven Jack Scagnetti (Tom Sizemore) lyckats gripa Micky och Mallory efter en blodig uppgörelse utanför ett neongrönt apotek....

Vem är galnast? Mördarna själva eller reportern som säljer "skräck"? Vem är galnast doktorn som skapar Frankstein eller monstret själv? Och hur är det med dem ska beskydda oss, polisen? Är dem inte kanske inte till och med värre än psykopaterna?
Och hur är det ställt egentligen med fängelsedirektören och fängelsepersonalen? Är dem verkligen så mycket friskare än dem intagna?

Det finns en scen som gestaltar hur polisen Scagnetti vägleds genom fängelset av direktören McClusky (Tommy Lee Jones). De talar enbart om varandras storhet och bryr sig inte om när fångar, en och en kommer fram och ber om hjälp. Här verkar det bara finnas djur runt omkring, om man ska tolka Scagnetti och McClusky åsikter och cyniska världsbild...

 
Föds vi onda eller formas vi till ondska?
Reportern Gale övertygar Micky att göra en intervju med honom där de diskuterar liknande frågor. När reportern väljer och "peta" i Mickys barndom och uppväxt ligger alltid våldet nära. Hans uppväxt vill han helst slippa vidröra. Det är för plågsamt , och hela filmens klipp då en drake spyr ut sin pest över Micky och Mallory eller jagar dem med sin tunga , illustrerar det stora såret, den monumentala smärtan som de båda delar och känner från sin barndom och trasiga uppväxt.

Micky talar om demonen i honom, och demonen som finns i alla oss. Det är bara kärlek som kan  bota honom ifrån mörkrets krafter. Göra honom kvitt med Demonen.

Och han har ju funnit kärleken i och med Mallory....

Innan paret grips av polis hamnar dem ute någonstans i öknen. De finner en indian med andliga kvalitéer. Han ser rätt tidigt demonerna i dem. Och han gör vad han kan för och driva ut dem mörka krafterna i ungdomarna. Han bjuder dem på mat och han ser ner i elden och kastar blicken mot skyn. Hans aktioner slutar dock i tragedi.....

Det här är en film som rymmer mycket, när den kom i mitten av 90-tal var den minst sagt omtalad, mycket på grund av våldsamheterna. Här har dock våldet en poäng, eftersom det är en satir över hur medierna säljer och försörjer sig på just våld och bestialiska inslag. Mördare, psykopater görs till rockstjärnor och hyllas runt hela världen.

I filmen pendlar det mellan svart vitt och färg foto , mellan något som liknar serietidnings berättelse eller manga och sit-com. Och det senare används när man försöker skildra Mallorys tragiska uppväxt med en fader som förgriper sig på henne. Och där ser vi familjen vid ett matbord och en fader som är eländig på alla sätt och vis och vinner publikens skratt. Och jag undrar varför Oliver Stone just valt att berätta det på detta surrealistiska vis och märkliga sätt?

Det finns säkerligen en tanke bakom denna typ av febriga, förvirrande dramaturgi, och i synnerhet i valet av skådespelare, komikern Rodney Dangerfield (en sorts amerikansk vulgär version av Benny Hill). Kanske vill Oliver Stone säga att ingen tog Mallorys traumatiserande uppväxt på allvar?