The Hateful Eight
Manus & Regi: Quentin Tarantino
Roller: Kurt Russell, Jennifer Jason Leigh, Samuel L Jackson, Tim Roth, Michael Madsen, Bruce Dern m fl.
Från 15 år
Längd 3 tim 7 min med paus och en overture (6 min längre än den digitala versionen)
Premiär 1/1 (70 mm version) 13/1 Digitalt över hela landet.
Betyg: AT AT AT AT
Inbördeskriget mellan Nord & Syd är över sedan ett par år. En iskall vinterdag stoppas en diligens av en revolverman (Jackson) som vill ha skjuts in till stan för att leverera tre efterlysta, genomfrysta kroppar. Han får skjuts av en annan prisjägare (Russell) som är på väg till samma ställe för att lämna sin fånge (Leigh) där hon ska hängas.
Men en snöstorm tvingar sällskapet att stanna och vänta ut stormen på traktens enda bemannande raststuga och där finner de inte personerna de trodde sig finna utan några främlingar. Och nu måste de tillbringa de närmaste dygnen i varandras sällskap och vem eller vilka kan man lita på?
Visningen jag var på var en specialvisning. Filmen är inspelad i det analoga och superdyra formatet Ultra panavision 70mm och har inte använts sedan mitten av 1960-talet. Framtill den officiella premiären den 13 januari kommer man kunna se denna unika version på biografen Rigoletto i Stockholm. Likadant har det varit i USA med limiterade visningar på utvalda ställen, på biografer som klarar av att visa filmen i 70 mm. Rigoletto är den enda svenska biograf som har de tekniska möjligheterna.
Maskinisten den här kvällen är (har tyvärr glömt hans namn) något av en legend, senaste gången han visade analog film (alltså när man byter rulle som var det gängse sättet innan branschen blev digital för ett tiotal år sedan) var 1984 med Indiana Jones och de fördömdas tempel.
Och visst kittlar det lite extra när filmen drar igång och den breeeeeda duken breder ut sig framför oss. Jag har ett svagt minne av att ha sett Jordbävningen på Vinterpalatset i 70mm och det då sensationella ljudet Sensourround som betydde att stolar och golv skakade när jordbävningen drog igång på vita duken. Men det var 1974 och då var jag inte gammal så tveksamt, men 70mm har visats regelbundet på Cinemateket på Filmhuset på Gärdet även om det inte varit i just Ultra panavision.
En del kritiska röster har höjts att The Hateful eight inte motiverar användandet av formatet Ultra panavision för att större delen av filmen utspelas inomhus. Må så vara men de utomhus-scener som finns är verkligen otroliga maffiga och det känns verkligen att man är på BIO och ser en FILM. När man sen vant sig något vid jätteduken så tänker man inte så mycket på det, men det blir mer att upptäcka i varje scen känns det som. Och väldigheten i varje scen, även när det är inomhus, är mäktig!
Att det är just Tarantino som nu gjort den elfte filmen i historien i Ultra Panavision-formatet (några av de mest kända tidigare är Ben Hur och Lawrence of Arabia) känns bara logiskt och självklart. Tack vare att hans filmer går så bra har han uppnått en position där han i stort sett kan göra vad som helst, vad han än vill.
Och det ska vi nog vara väldigt glada för.
Tarantino är en visionär, en auteur, ett geni som hela tiden tangerar gränser, provocerar och tar mediet den där extra milen varje gång men lyckas ändå göra det förväntade och ändå överraska. Och hans entusiasm för FILMEN är så smittande att man bara sitter med ett stort jäkla Joker-leende på läpparna.
The Hateful Eight funkar lite som en klassisk who-dunit-historia korsad med Tarantinos egna Reservoir dogs och en gnutta John Carpenter's The Thing. Förutom Kurt Russell och en massa män instängda i en lokal omgivna av snö och is och ett internt hot så finns det åtminstone ett par scener som tveklöst för tankarna till Carpenters klassiker från 1982. Och det faktum att Ennio Morricone gjorde musiken till den filmen liksom han nu gör till Tarantinos western vilket i sig är otroligt stort då han inte komponerat musik till en western på 40 år
Om det är något man kan klaga på eller mer korrekt märka är annorlunda, är att dialogen inte når de höjder som man är van vid när det gäller Tarantino. Samuel L Jackson är, inte oväntat, den som står för en del härliga replikskiften men de där nivåerna som nås i de tidigare Tarantino-rullarna finns inte här. Men helt ärligt saknade jag inte den biten så mycket här. Kändes mer som om han ville göra lite annorlunda med manuset denna gång. Dialogen och skådisarna är ändå så bra att man njuter till fullo.
Hur som helst är The Hateful Eight, Quentins åttonde film, så fantastiskt underhållande som man kan förvänta sig av honom. Som western-film kan den ses som en kusin till Django Unchained, Tarantinos förra film, men mer nedtonad, tajt och mörkare, trots att den klassas som en komedi utöver western-stämpeln.
Och Tarantino vore ju inte Tarantino om det inte fanns en hel del våld och blod och andra kladdigheter med och det finns ju, jesus, det finns det, men faktiskt inte på det ibland lite spekulativa sättet han använt sig av våld tidigare, utan mer för att storyn verkligen kräver det. Och. tyckte jag i varje fall, som en liten hyllning till Sam Peckinpah som 1969 kom med en av de bästa westerns som gjorts Det vilda gänget (The wild bunch).
The Hateful Eight är drygt 3 timmar lång med paus och det är inte många, inte många alls, som kommer undan med att göra en film så lång så pass sevärd hela vägen. Ok det finns några halvt tveksamma partier där klippsaxen kanske kunde använts men i det stora hela tyckte inte jag det kändes som tre timmar i salongen.
"Eight" är inte Tarantinos allra bästa stund men bitvis når den sådana höjder att jag nästan blir generad över hur mycket jag älskar och beundrar den mannen.
Passa på att se filmen i det historiska formatet 70 mm innan den officiella premiären den 13 januari.
Uttrycket Film är bäst på bio kommer sällan bättre till användning än i detta fall!
GS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar