Att återvända kan kosta magin

Jag måste säga att jag är högst osäker om vad jag kommer tycka om senaste Star Wars filmen. Har inte varit särskilt entusiastisk och kan inte säga att jag längtat efter den. Man borde kanske låta bli och ens se Awakens film. Det kanske vore det bästa.

 Som många andra växte jag upp med filmerna och det var en stor del av mitt liv. Och 70 och 80-tals-filmerna är fortfarande en stor del av mig.

Har mycket minnen kring filmerna och på senare år ser jag inte bara på George Lucas rymdepos med nostalgisk blick, jag ser Rymdimperiet som slår tillbaka (1980) som en riktigt bra film.

När Lucas sedan gjorde Det mörka hotet (1999) och en slags före trilogi väcktes inte bara min besvikelse. Mitt intresse dog då bit för bit för Star Wars. Mitt galax-hjärta krossades.

Det räckte tyvärr inte med att Mörkrets hämnd (2005), tredje och sista avsnittet om hur Darth Vader "föds" , var bra. Dem föregående filmerna hade visat sig vara för svaga och dessvärre förstörde en del av "magin" och myterna kring hela parojektet och Lucas livsgärning. Och framförallt statuerade dem senare filmerna exempel på att Star Wars kunde vara urbota  tråkigt....

Det har nu gått så långt att jag nöjer mig med och bara höra vad andra säger om senaste Star Wars - the force awakens. Det känns nästan som folks omdöme kring filmen är intressantare än själva filmen i sig. Några arbetskamrater som är födda på 90-talet är vansinnigt förtjusta i senaste filmen. Det vittnar ju om hur George Lucas skapelse firar triumfer i och värva och hitta hem till nya och yngre generationer än min och äldre. Star Wars lever och fortsätter leva.

En god vän som är född på mitten av 70-talet och liksom mig växte upp med Luke Skywalker, Leia och Han Solo var inte lika munter efter sett nya filmen. Han bekräftade det som jag dock fruktar och befarar med Awakens. Harrison Ford visar sig vara en ganska dålig skådis och försöker spela en karaktär som han gjorde som 30 åring. Det fixar han inte.

Carrie Fisher spelar Leia efter år av tungt drogmissbruk och Mark Hamill är också märkt av livets och karriärens berg och dala bana. Enligt min vän är det deprimerande minst sagt och se en "tok-fixad" Leia och se en gubbig Luke Skywalker. Det visar bara att det oskyldiga och det hoppfulla var en lögn, ett påhitt. Ens hjältar och hjältinnor och stora kärlek i barndomen försvann och kom tillbaka, men är då förstörda av mörkret (pengar, girighet, drogmissbruk, fåfänga etc). Och det smärtar inte så lite och möta den insikten, när det kommer till Star Wars.

En arbetskamrat som liksom mig växte upp med filmerna på 80-talet var inte heller särskilt entusiastisk över Awakens. Han menar att det stora problemet med dem "nyare" filmerna härstammar i Disneys inblandning i produktionen och på så sätt "barnanpassar" filmerna mer än nödvändigt. Filmerna görs medvetet för en barnpublik. Och kanske har det alltid varit så. Men eftersom man såg filmerna som barn och växte upp med dem och det var tidiga filmupplevelser, så förhåller man sig annorlunda till dem tidigare filmerna. Det var en annan tid, jag var en annan och film var något annat än vad det är idag.

Men någonstans är min arbetskamrats ord att lita på. Redan i Jedins Återkomst (1983) tappade sagan något av sitt allvar och mörker när många reagerade på ewokerna som gjorde historien "gulligare" än förväntat.

Jag tillhör väl den skaran som inte upprörts av ewokerna var eller icke vara. Däremot hade jag klara problem med karaktären Jar Jar Binks i Det mörka hotet (1999), Det kändes som jag såg Boli bompa, och jag var inte barn längre.

Det som kanske skrämmer mig allra mest, handlar egentligen om något annat, men hör ändå ihop med sammanhanget ändå.

Det handlar väl om synen på Harrison Ford och det han stått för, nu börjar smulas sönder och var som blir kvar är ingenting. Han är en av få skådespelare som har för mig stått för hårresande filmupplevelser och verkligen "magi" av ordets djupaste innebörd. Han kommer alltid vara för mig  Han Solo i Star Wars och äventyraren Indiana Jones. Sedan har han ju gjort andra filmer (Vittne till mord, Blade runner, Misstänkt för mord, Moskitkusten, Frantic, Jagad, Patrioter)  som även dem har berört mig väldigt mycket.
Men för och komma till saken.

2008 återvände Harrison Ford till Indiana Jones karaktären och filmen Indiana Jones och kristalldödskallens rike kom på biograferna. Jag gick på premiären i Göteborg. En matinévisning, precis som man vill ha det. Men ganska tidigt under visningen var jag enormt besviken. Förstod ingenting. Vad hade hänt? Var det jag som hade vuxit upp och vuxit ifrån äventyrsfilmerna? Eller var det i själva verket ett omöjligt uppdrag att göra en ny Indy-film efter nästan 20 års tystnad?

Förmodligen ligger sanningen någonstans mittemellan. Nåväl, Kristalldödskallens rike drog ner myten om Indy och något liknade hände ju med Det svarta hotet (1999) och Klonerna anfaller (2002) med Star Wars sagan. Och något som också gjorde ont i mig och se var ju hur larvig Harrison Ford var i rollen som Indiana Jones på senare år.....Och skurkarna och interiören och miljöerna kändes som bleka kopior av tidigare filmer som t ex Jakten på den försvunna skatten (1981). Det kändes krystat, fejkat och nästan som det var en helt annan filmmakare än Steven Spielberg som låg bakom filmen.

I Star Wars fall, och något som faktiskt talar för nya filmen är just valet av regissör, löftet JJ Abrahams (Super 8). Lucas regisserade ju Det svarta mörkret, och om jag förstått saken rätt, ogillar Lucas att regissera, Han är mer trygg i producentrollen och tittar vi bakåt, var både Rymdimperiet och Jedins, Lucas skapelser fast med en utomstående regissör, Irwin Kershner och Richard Marquand.
TA