Medverkande: Al Pacino, Greta Gerwig, Charles Grodin, Kyra Sedgewick, Dianne West
och Dan Hedaya.
Speltid: 110 min
Betyg: AT AT AT
Filmen bygger på Philip Roths roman med samma namn från 2009. Skådespelaren Simon Axler (Pacino) hamnar i svår livskris. Han glömmer bort sina repliker och hans talang för teater tycks vara som bortblåst. Han irrar omkring före pjäsen, i tankarna och i fantasin. Han har svårt att fokusera. Och han plågas av vad som är verklighet och vad är ren fantasi?
Hans psykolog/terapeut skickar honom på ett rehabiliteringscenter. Efter några veckor får han återvända hem. Ensam, förtvivlad och reflekterade över livets gång. Varför fick han aldrig någon egen familj? Varför fann han aldrig någon hustru? Han tänker på Hemnigway och han sneglar på geväret som lutar mot väggen i hallen.
Funderar över tomheten , och oförmågan att kunna leva och förstå världen utanför teaterscenen. Hur ska kunna han förstå den världen?, En värld han lämnade redan som 9 åring....
Al Pacino gör sin mest inspirerade rolltolkning på länge. Han verkar stortrivas och vem vet hur mycket han känner igen sig i den åldrande f d filmstjärnan Simon Axler? Det är också väldigt roligt och se Greta Gerwig igen. Hon spelar Axlers unga flickvän, Pegeen. Deras förhållande väcker med säkerhet viss bestörtning på sina håll. Han är 66 år , konstnärssjäl, hon är 30 år yngre, lärare i teater och drama och flata. Det kan ses som "gubbigt". Även hur han köper kläder till henne och gör henne till "kvinna" och mer "feminin". Inledningen av deras vänskap och kärlek är dock trivsam och jag gillar hur de dricker vin, pratar och bygger tågbana.
Sex-skämten kan jag verkligen vara utan. Dem är av de den sämre sorten och drar ner betyget. Den småskruvade filmen är också alldeles för lång och ojämn. Man blir mätt på skildringen av den åldrande aktören Axler och hans gnabb med Pegeen, hennes tidigare desperata flickvänner, cyniska agent, och mordfixerade terapikamrat. Kombinationen av lättare mysig komedi och tyngre skruvat drama a´la Philip Roth med livsreflektion visar sig svårförenligt. Det är dock modigt och djärvt av regissören Barry Levinson (Fiket, Rainman, Good morning Vietnam). Men ingen fullträff. Han kan lägga till ytterligare en habil film i sitt cv. TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar