En småbarnsfader, Ben harper (Peter Graves) fängslas efter en pengar-stöld. Han ber sin lille son John (Billy Chapin) och dottern Pearl (Sally Jane bruce) svära att alltid ta hand om varandra. Och aldrig avslöja vad pengarna finns. Han lämnar frun Willa (Shelley Winters) ensam med barnen.

I fängelset delar han cell med pastorn Mr Harry Powell (Robert Mitchum). H-A-T-E står det på ena knogen. L-O-V-E på den andra. I fickan har han en kniv...och den använder han inte sällan....
Han beger sig till senaste offrets, ex cellkamrats familjehem.

Manipulerar och charmerar samhället med sin kristna lära. Predikanten blir snabbt omtyckt. Han gifter sig med Willa och blir styvfader till barnen. Pengarna borde finnas inom räckhåll inom kort....

Trasdockan (1955) är en film som hyllar barnens styrka och hur de hanterar svårigheter och härdar ut. Det är en film som ställer sig kritisk mot kyrkan och religionen.

Aldrig tidigare har jag sett någon otäckare pastor än filmens Mr Powell (briljant spelad av Mitchum, som en föregångare till Robert De Niros karaktärer i Cape fear t ex). Trasdockan (1955) är en spännande thriller med högt underhållningsvärde och tillhör den sortens filmer som inte görs längre.

Det finns en elegans, en självklarhet, en brännande historia utsmyckad med sång, sensmoral och metaforer. Här finns också otroliga scener tack vare fotot och innovativa bildtekniska lösningar.

Robert Mitchum i samspråk med regissören Charles Laughton under inspelningen av Trasdockan (1955)

Enligt Empires Adam Smith möttes filmen av stark kritik. Filmen ansågs mer skrattretande än skrämmande. Den stora publiksuccén uteblev, och Charles Laughton skulle aldrig mer regissera igen efter Trasdockan. TA