Publiken står upp, applåderna regnar ner och fotoblixtrar haglar över biografen. Nu kommer äntligen drottningen. Uma Thurman går med huvudet högt flankerad av ett smärre sällskap. Bredvid henne ser det ut och vara en livvakt.
Hon glittrar och klär sig som en Hollywood-stjärna bara kan och skall göra. Håret är uppsatt och hon bär en vit polo-liknande blues, resterande klädsel är svart. Hon kastar slängkyssar och vinkar. Hon ger ett tryggt och självsäkert intryck. Moderator, skådespelerskan Moa Gammel frågar henne om vad som slutligen får henne att välja en filmroll. "Manus och dialog är vad som driver mig" , svarar Thurman. Hon fortsätter: "Och att inte upprepa mig och göra samma sak, sorts filmer om och om igen".
 |
| Uma Thurman och Moa Gammel från Face2face , Stockholm filmfestival 2014. Foto:Göran Skoglund |
 |
| Foto:Göran Skoglund |
Hon låter väldigt rutinerad, medveten, proffsig och bestämd. Min bild av henne som skör, blyg och kylig och tillbakadragen kan jag kasta någonstans.
Thurman bjuder på sig själv, berättar bland annat om en glimt ifrån inspelningen av Stephen Frears kostymdrama Farligt begär (1988). Hon beskriver när hon låg på golvet och skulle filma en scen, och då säger Glenn Close (som Uma härmar förträffligt) till henne; try to - not try too hard!. Och bättre tips kan man inte få. Men sedan är det lättare sagt än gjort. Så är det även i livet, fortsätter Thurman. Det är i vårt DNA, att hela tiden kämpa och försöka väldigt mycket.
När jag ser Uma Thurman tänker jag på hennes ex Ehtan Hawke, de verkar ha liknande ironisk humor, vara lika smarta, tänker också på hennes bortglömda film Robin Hood (1990) med Patrick Bergin och på hennes svenska påbrå.
Hon nämner det också, men kan ingen svenska. Hon hälsar till sin mor som är också på plats, när hennes ursprung kommer på tal. Thurman fascinerades tidigt, redan i skolpjäserna för att uttrycka sig och spela någon annan är sig själv. Hon säger sig var idel tacksam för samarbeten med regissörerna John Boorman (Where the heart is) och Terry Gilliam (Baron Munchhausens äventyr).
Improvisation är inget för henne. Hon föredrar klara direktiv och hålla sig till regissörens plan. Jag blir nyfiken och höra vad hon har och säga om Hollywoods utveckling under hennes 26 åriga karriär. Regissörerna var "king of the kings" säger hon när hon började sin karriär. Idag är läget annorlunda.
En modig flicka i publiken frågar om hon får krama henne. Uma Thurman är vänlig och välkomnar henne upp till scenen. Kramen är moderlig från idolen till beundrarna.
Thurman berättar att Quentin Tarantino ("amazing man, friend") lärde henne om genren" kvinnliga hämnd-filmer" före inspelningen av Kill bill (2003). "Genren var ny för mig och lite märklig. Men ni som är samlade här i kväll är ju "film människor" och ni har säkert koll på den genren", fortsätter hon. Och publiken skrattar med henne och verkar stortrivas.
Vad är då hennes dröm filmprojektet? Hon blir genast allvarlig och pratar om filmens framtid. Hon tänker fortsätta att kämpa för att film kan produceras i fortsättningen. Hon säger sig vara oroad. Jag förstår inte riktigt vad hon menar, om det är tv-seriernas dominans eller om hon syftar på kameratekniken och digitaliseringen.
Till sist, hur var det då och dansa med John Travolta i Pulp fiction? Fantastiskt, säger hon. Hon minns att hon var nervös, för hon skulle göra scenerna med av de bästa dansarna i Hollywood. Dansscenerna som har blivit klassiska och typiska för filmen var inte improviserade. De var genomtänkta och byggde på danssteg och rörelser från 30, 40 och 50-talet som Tarantino hade studerat i filmer. "Han sa bara: "do a little swim"...TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar