GENTLEMEN svensk film i regi av Mikael Marcimain
Medverkande: David Dencik, Ruth Vega Fernandez, Sverir Gudnason
och David Fukamachi Regnfors m fl.
Speltid: 141 min
Betyg: AT AT AT

Författaren Klas träffar Henry Morgan genom boxningen. De blir vänner och Klas flyttar in i Henrys anrika lägenhet på Hornsgatan. Det börjar med festmåltider, märkliga jobb och små projekt. Allt får en oväntad vändning när Henrys yngre bror, en ned-supen poet vid namn Leo Morgan ansluter,..

Klas Östergrens kultförklarade roman har nu blivit svensk storfilm och blir garanterat julens (och vinterns) stora svenska biosuccé. Författaren har själv skrivit filmens manus. Och tro mig, jag vill så gärna gilla den här filmen. Dels värnar jag om svensk film och dels älskade jag Mikael Marcimains tidigare alster främst tv-serien Upp till kamp. Hans rollbesättning är också namn som jag beundrar och anses tillhöra landets skådis-elit. Hans filmer är också alltid extremt snygga och välgjorda in i minsta detalj. Han lyckas också fånga tidsandan som få andra. Och allt detta finns i hans filmatisering av Gentlemen. Filmen är supersnygg rakt igenom. MEN.....

Det är en film som aldrig tycks ta slut.  I varje hörn verkar det finnas en ny historia, en ny episod eller sidoberättelse att gräva fram. Det blir splittrat och okoncentrerat. Men framförallt är det här alldeles för långt. Inledningen är medryckande och första halvan av filmen lovar gott och är sällan tråkig. Sedan tappar jag i alla fall intresset. Vrider och vänder på mig. Drömmer om kortfilmer eller undrar: varför måste alla filmer idag vara så i in i norden så långa? Fantiserar om 45 minuters långa tv-serie avsnitt.

Kanske gör sig Gentlemen bättre som tv-serie eller mini-serie format? Historien är så komplex och innehåller så många sidospår och historier i historier, som åskådare behöver man få andas lite och smälta intrycken....jag menar läser man romanen, kan man ju avsluta vid något kapitel och ta en paus....det skulle man behöva här med...

Filmen blir som jazzmusik, rörligt och spretig och "lite här och lite där", svår att ta in. Svår att älska. Mitt hjärta sover när jag ser den här filmen. Mina känslor har åkt på charter.

Som sagt, det är synd. Jag vill ju så gärna gilla den här filmen. Stockholmsbilderna är ju fantastiska, filmen har genomtänkt dialog, topp ensemble, kläder, musik, rekvisita, statister ; alla har ju gjort ett gediget jobb. Gillar ju också skildringen av vänskapen mellan Henry Morgan och författaren Klas. Och Ruth Vega Fernandez är Sveriges vackraste kvinna.

Östergrens story är storslagen, vidd, bred och ambitiös. Den rymmer stora delar av vår samtidshistoria och blandar friskt mellan olika genres: film noir, drama och politisk thriller. Men mitt hjärta sover...vakna då!
TA