Herregud vad bra det här är!

FOXCATCHER amerikansk film i regi av Bennett Miller
Medverkande: Steve Carell, Canning Tatum, Mark Ruffalo,
Sienna Miller, Vanessa Redgrave m fl.
Speltid: 133 min
Betyg:  AT AT AT AT AT

Bennett Millers Moneyball (2011) var djupt imponerande och tog liksom Oliver Stones Any given sunday (1999) sportfilmen på allvar och blåste nytt liv i en ganska trött genre.

Om Moneyball handlade om baseboll och om en irrationell sportchef handlar Foxcatcher om brottning och en mystisk coach, John DuPont spelad av Steve Carell.

Det är 80-tal, och bröderna Schultz är amerikansk brottnings stora OS-namn. Storebrodern Dave (Ruffalo) är ikon och börjar trappa ner sin egen karriär för tränarsysslan. Han coachar sin lillebror, Mark (Tatum). Lillebrodern spås en lysande framtid. Detta är John Du Pont snabbt att påpeka. Han tillhör en rikemans-släkt sedan decennier och hyser respekt för amerikansk historia och ser sig vara en sann patriot och brottningsentusiast.

Han vill så gärna se USA segra igen, och han vill se brottningsnationen lysa igen. Titlar och medaljer skall erövras och regna över nationen ånyo. Du Pont investerar mycket pengar i sporten och äger en större träningsanläggning nära sin herrgård. Han driver också brottningsföreningen Foxcatcher. Allt förändras för bröderna Schultz när Mark bestämmer sig att ingå i John Du Ponts brottningslag....

Miller lyckades med Moneyball och få den okunnige och ointresserade av baseboll bli "omvänd". Nu gör han det igen. Brottning har aldrig väckt några större känslor hos mig,men med Foxcatcher blir det ändring på det. Sportscenerna är intensiva, pulserande och känns på riktigt. Rörelserna, snacket, kroppsspråket och stämningen, allt känns på riktigt. Och när John Du pont håller samling inför lagtruppen och brottarna sitter nedanför honom , kan jag nästan känna doften av svett, känna nästan materialet av träningsmattan i plast.

Det är så mycket som jag förtjusas över när jag ser en film som Foxcatcher. Det är själva tonen, det vemodiga, det mörka och det omedelbara. Foxcatcher är, herregud så bra - som du önskade att film skulle kunna vara. Vi ser två starka historier i en. Dels historien om två bröder som kommer får svåra förhållanden. Storebrodern har varit den starke och den som stöttat under all åren sin lillebror. Dave är stark, trygg, småbarnsförälder lugn och respekterad ledare och brottare. Beundrad och omtyckt och en förebild för många yngre idrottare.

När jag ser Mark Ruffalo i rollen som Dave Schultz blir jag trollförd. Han är magisk, han är mäktig i sitt typiska 80-tals skägg och han är lika älskvärd som Dennis Quiads Cap rooney i Any given sunday eller säg Anthony Edwards Goose i Top gun. Du gillar honom från första scen till den sista. Han är den klara stjärnan, lagkaptenen, som du drömmer om och ha i ditt lag.
Om du inte heter John Du Pont förstås. Steve Carell är nästan oigenkännlig här, i sin första drama-roll i karriären. Hyllad för insatsen, förstås, men Ruffalo stjäl showen för honom.

Canning Tatum (Dear John) spelar inbundne Mark Schultz. Han är som klippt och skuren för rollen. Hans utseende gynnar trovärdigt karaktären. Ensamvarg, svårt med att hantera och visa känslor. I hans raseri, i hans frustration , slår han sönder hotellrummet , tröstäter och när storebrodern kommer in är han bara tyst. Han är förvirrad, svag mentalt och söker vägledning och en fadersgestalt. DuPont manipulerar honom och för honom är han ett enkelt byte och offer kanske man kan säga.

När jag ser Foxccatcher tänker jag också på senare års debatter inom friidrotten om tränar som begått övergrepp på sina elever och utnyttjat dem. Även om vi inte exakt ser detta här, så finns det ändå smärre paralleller. Vuxna som saknar förnuft och lurar, manipulerar svaga ungdomar för egen vinning.

Den andra historien i filmen omfattar oberäknelige John Du Pont. Han har också sysslat med brottning en gång i tiden. Han har en märklig relation till sin moder (Vanessa Regrave). Hon ogillar sporten och kallar den "vulgär". Du pont klär sig i historiska kläder i en scen , då bär han nästan Napoleon liknande jacka, och som jag ser det är det en man som lider av stora komplex. Han vill så gärna få sin revansch. Upprättelse. Bli älskad, berömd, beundrad, framgångsrik och respekterad. Han vill att omvärlden ska se honom som den han faktiskt är - stor visionär ledare.

Han gör med ett filmteam en dokumentär om sig själv och Foxcatcher. I sin herrgård sitter han framför tv:n och låter filmen rulla om sig själv i all oändlighet. Han tittar inte ut genom fönstren. Han frågor sin betjänt om det snöar ute...

Filmen bygger tydligen på verkliga händelser. Det finns ett obehag i filmen, en laddning, en dynamik som får oss i publiken att aldrig tappa taget. Det berättas elegant, balanserat smart och kärnfullt. I den här berättelsen finns flera bottnar. Bara titeln lämnar en viss eftertanke, och har nog mer än en enda betydelse.

Med hjälp av en låt, en ny frisyr, nyhetssändningar eller en olympisk match förflyttas handlingen i tiden. Det är verkligen befriande att se en film som berättar om en svunnen tid utan att överdriva och desperat jaga epokens klichéer. Nästa års Oscarsjury borde ha en lätt uppgift när de ska kora "Bästa Film". TA