"It's the boogeyman...!"

"If it's a word, or it's in a look, you can't get rid of the babadook..."

Ofta, säger inte alltid, men ofta är det dom små, okända filmerna, dom som blir en snackis, ofta viralt, som överraskar mest och blir kultfilmer eller växer till smärre fenomen.
Australiensiska The Babadook är en sådan film. Regisserad av Jennifer Kent, som tidigare gjort en kortfilm som nu sträckts ut till en långfilm, är denna märkvärdiga rysare om en änka och hennes lilla son och ett hus där det verkar spöka, inget annat än den bästa skräckfilm som kommit fram i genren på flera år. 

Visst har jänkarna fått fram många riktigt bra och läskiga rysare de senaste åren, som The Conjuring, Oculus, Insidious och Sinister. Men vad Kent lyckas med i The Babadook som de andra filmerna inte riktigt klarar av, är att skapa ett psykologiskt och realistiskt djup i historien och på det sättet göra en skräckhistoria till något mer allmängiltigt och inte minst känslomässigt berörande.

Kanske beror detta något på att Kent kommer från skådisvärlden (hennes filmskola bestod mycket i att hon var lärljunge till Lars von Trier en period) och inte först och främst verkar haft i tanken att göra en ren skräckfilm utan ville berätta en historia om att möta sina fasor, om det nu är i verkliga livet eller i fantasin.
6-åriga sonen Samuel är en pojke med väldigt livlig fantasi och när han kommer över en mystisk bilderbok (The babadook) så triggas monster-fantasierna igång ordentligt.
Till hans mors förtvivlan som kämpar och jobbar för att dom två ska kunna ha ett bra liv, efter att hennes man och sonens pappa förolyckades samma dag hon skulle föda Samuel.

The Babadook är en långsam, ibland helt tyst film och kombinationen av spökhus-monster-film och psykologiskt drama om en kvinna på gränsen till sammanbrott och hennes fantasifulla och ibland aggressivt utåtagerande son blir oerhört intensiv trots avsaknad av klassiska (tänk amerikanska) inslag för att höja pulsen på tittarna.

Visst finns det chockeffekter och babadook-monstret är något som i alla fall jag kommer ha mardrömmar om, men det som gör filmen till ett mindre mästerverk är det subtila i historien och det nästan expressionistiska berättandet och det psykologiska djupet.

Inte minst är samspelet mellan mor och son snudd på sensationellt. Amelia (Essie Davis) är knäckande bra som modern på randen till nervsammanbrott och Noah Wiseman, som spelar sonen Samuel är inte mindre än helt otrolig!

The Babadook kommer att göra väsen av sig, ännu mer väsen av sig ju fler som upptäcker den, men om och när den kommer på bio här eller ens på dvd är i denna stund osäkert.
Lite synd, men samtidigt ganska typiskt att Stockholms filmfestival i år inte hade med denna pärla i sektionen The twilight zone. Med lite bättre koll borde dom kunnat köpa in den tycker man.

Hur som helst, The babadook är en film du måste kolla upp, på alla lagliga eller olagliga sätt!
Och regissören Jennifer Kent blir någon att hålla utkik efter i framtiden!

Göran.