Scorsese har haft riktigt kul!

Shutter Island

I sin första riktiga genre-rulle sedan Cape Fear märker man att Martin Scorsese haft rejält kul och njutit av att ta ut svängarna. Precis som han gjorde i hans kanske mest publika film från 1991 där en kraftigt tatuerad och bulkig De Niro kommer ut från finkan för att hämnas på Nick Nolte och hans familj.
Den var överlastad och too much, men samtidigt var just det grejen, den var en slags hommage till hämnar- och noir- thrillers från 40- och 50-talet fast i 90-tals tappning med lika många berg- och dalbane-aktiga bildlösningar som musiken var dramatisk.

Robban DeNiro i Cape Fear

I Shutter Island känns det som om Scorsese återigen hittat tillbaka till lusten och njutningen av att lattja, av att göra film med breda penslar, att försöka göra en gammal hederlig thrill-ride, och han har verkligen lyckats. Och många gånger tänkte jag på musiken, att den påminde om soundtracket i Cape Fear, den där nästan överdrivet dramatiska som nästan blir som en fysisk kraft i filmen, som en osynlig skådis som påverkar händelseförloppet.

Han har kanske inget direkt att berätta med filmen, men, hey, det är ingen sån film. Vi kommer nog aldrig mer få se Scorsese släppa ifrån sig en ny Taxi Driver eller en ny Maffiabröder, men så länge han kan få ur sig en så smaskig rulle som Shutter Island kommer i varje fall jag inte klaga! Och jag tror nog inte heller Hitchcock skulle göra det, han hade nog applåderat åt en filmälskares hyllning till en period i filmhistorien som han var kung över.

Det sägs att Scorsese låste in DiCaprio, Mark Ruffalo, Ben Kingsley och de andra i filmen och "tvingade" dom att se alla hans favoritfilmer från 50-talet för att de skulle komma in i rätt stämning. Snacka om Method- Directing!
Jag kom ihåg när han förvånade många med att göra den svarta komedin En Natt i New York (1985) och det är nog hans kanske minst kända film, men jag älskar den och med den visade Scorsese att oavsett om han gjorde en maffiarulle eller en komedi så kunde han fylla dom med feber och puls på ett sätt som få andra regissörer mäktar med.

Scorsese & DiCaprio

Jag gillade The Aviator från 2004, långt ifrån perfekt men bitvis fanns den gamle Scorsese där, glimtade fram ibland och skapade en del nerviga, svettiga scener i filmen, mycket tack vare DiCaprio som är lysande.

Men med hans hyllning till perioden han älskar, 50-talet och dess noir-filmer, så har han med Shutter Island plockat fram musklerna som jag trodde förtvinat för gott och kramat ur sig sin bästa och mest Scorsesiska film sedan Casino (1995). Och kanske den mest paranoida och nerviga sedan Taxi Driver. Inte fy skam alls av en regissör som man trodde hade bränt sitt bästa krut och nu mest gick på sparlåga.

En liten parentes... Tur att jag läste boken för så länge sedan att jag hade glömt bort det mesta, åtminstone själva knorren med storyn. För när den uppdagas så förstår jag dom som kommer ihåg boken och knappt ens vill se filmen för man vet ju precis vad som händer hela tiden. Och antagligen så älskar man slutet eller hatar det.
Och det är väl en av de få negativa saker med filmen som finns, att den inte helt står på egna ben, så att säga. För att fullt uppskatta Shutter Island bör man inte ha läst boken. I varje fall inte innan.

GS.