Sebbe
Svensk film i regi av Babak Najafi
Medverkande: Sebastian Hiort af Ornäs, Eva Melander, Kenny Wåhlbrink m fl.
Betyg: AT AT AT AT
SVTS Kulturnyheterna beskrev träffande Sebbe som "en svensk film om fattigdom". Långfilmsdebuterande regissören Babak Najafi sade i inslaget (4/3) ungefär följande:
- Det är mycket svårare att vara fattig i ett rikt land än att vara fattig i ett fattigt land".
Det räckte för mig att vilja se filmen Sebbe.
Filmen (prisbelönades under årets Berlin filmfestival för "bästa långfilmsdebut") illustrerar den nutida svenska underklassen och fattigdomens olika sidor: såväl det materiella såsom det andliga och vad den ger för uttryck: desperation och kreativitet.
När andra 15-åriga killar kör runt obesvärat med sina mopeder går Sebbe till soptippen. Där tar han med sig reservdelar som han kan mecka med.
Sebbe frågar både sin omgivning i hemmet och i klassrummet: Får jag komma in? Men han är ett oönskat barn. I skolan ser inte lärarna hur han utsätts för brutala övergrepp av sina klasskamrater. Och i hemmet får Sebbe höra från mamma Eva, hur allt hade varit enklare utan honom.
Filmen Sebbe får en att både känna och tänka på mycket: Oliver Twist, Folkhemmets upplösning, Miljonprogrammets misslyckande, Bröderna Dardenne, psykologen Alice Miller, Ken Loach, Doktor Glas, självmordsbombare, terrorister och faktiskt - socialminister Göran Hägglund (kd).
Otaliga gånger tycker jag mig ha hört honom understryka vikten av att föräldrarna endast vet sitt barns bästa. Babak Najafis film visar (utan moralpinnar) på någonting annat. Göran Hägglund, frihetsargumenterande nyliberaler, och ett rödgrönt lag skulle se filmen Sebbe. Kanske skulle samhällsdebatten (skola/vård och barnomsorg) låta annorlunda efteråt.
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar