Alice, Himlen kan vänta

På Eldkvarns kanske bästa platta Himmelska dagar från 1987 finns den makalösa låten Alice, den är drygt 7 minuter lång och kan vara nåt av det bästa och mest majestätiska en svensk grupp eller artist någonsin fått ur sig.
Tänker osökt på den efter att ha bevittnat världspremiären av Tim Burtons senaste fantasitripp Alice i Underlandet i 3-D formatet som ju är det nya svarta nuförtiden. Avatar var startskottet för genombrottet av 3-D worldwide och nu görs alla storfilmer i 3-D, animerade som live-action filmer.

"Alice, himlen kan vänta" sjunger Plura och jag får gåshud. Dessvärre får jag inte det när jag ser Alice i Underlandet, nej den här Alice skickar inte mig till himlen och varken hon eller Tim Burtons senaste skapelse lär nå filmhimlen med denna ganska så opersonliga och förutsägbara saga.

Det måste sägas, först som sist, att som visuell upplevelse är Alice i Underlandet mästerlig och en fest för ögon och öron. Precis som med Avatar sätter den nya 3-D tekniken en ny standard för bioupplevelsen i sig och gör verkligen skäl för den gamla devisen att film är bäst på bio. Det har aldrig varit mer sant än med just James Camerons och Tim Burtons senaste filmer.

Kanske har det att göra med Disneys medverkan här, att den där riktigt magiska, härligt sugande känslan inte infinner sig, att det är något som saknas, för ibland sitter jag och tänker, ja just det, det ÄR Tim Burton som gjort den här. För mycket Disney och för lite Burton tänker jag under filmen och efter. Kan det handlat om någon form av kompromiss? Verkar inte helt troligt, snarare att man försökt flirta med Disneys målgrupp och Burtons hardcore fans och samtidigt försökt göra Lewis Carrolls klassiska saga rättvisa.

På pappret var detta "a match made in heaven", vem skulle kunna göra den defenitiva filmatistiseringen av den märkliga, skruvade sagan om flickan som faller ner i ett kaninhål och hamnar i en fantasivärld om inte just Burton?

Någonstans gick det lite snett, nu låter jag ganska neggig men förväntningarna var ju så höga och det är inte mer än rätt att de är det. Inte när det gäller Tim Burton.

Debutanten Mia Wasikowska, som jag tidigare sett i tv-serien In treatment, gör en mycket stark och trovärdig insats som en vuxnare Alice än den i boken. Tillsammans med lika imponerande porträtt av Helena Bonham Carter och Anne Hathaway blir filmen nästan en girl power rulle, där kvinnorna lämnar störst intryck och avtryck.

Depp som The Mad Hatter är inte dålig eller tråkig men man hade hoppats på mer och större och roligare från honom, det blir lite antiklimax. Ok jag ville inte ha en Jack Sparrow i sagomiljö... eller det ville jag nog!

Utan att ha läst boken eller snarare böckerna (Burton har använt sig, ganska fritt verkar det som, av de två böcker om Alice som Carroll skrev) så känns det som att tolkningen av och fantasin från böckerna fått ge lite vika för ett mer förutsägbart och konventionellt slut än vad som kunde ha blivit.

Men, återigen, detta är bara spekulationer från min sida och baseras på min magkänsla att det som på pappret såg så otroligt lovande och häftigt ut i praktiken blev en vild och underhållande resa men inte tillräckligt bra, inte tillräckligt originell och inte tillräckligt häftig.
Inte med Tim Burton mått mätt.

På en traditionell betygsskala skulle jag ge 3 av 5 eller 6 av 10.

GS.